En tragikomisk ögonblicksbild av vad kristendomen i Turkiet riskerar att bli, utsopad och bibehållen bara till de delar där det finns ekonomiska fördelar.Den ekumeniske patriarken av Konstantinopel är en av den religiösa världskartans paradoxer. Bartholomeus I är den 270 patriarken av Konstantinopel, och anses i rakt nedstigande succession vara en efterföljare till aposteln Andreas. Även om hans roll som överhuvud för den grekisk-ortodoxa kyrkan inte är oomstridd, bland annat från den rysk-ortodoxa kyrkans håll, är han otvetydigt den främsta symbolen för 250 miljoner grekisk-ortodoxa kristna över hela världen. Den ortodoxa världens motsvarighet till påven, om man så vill.
Bland ruinerna av det nya, kristna Rom som kejsar Konstantin en gång grundade finns bara en minoritet på cirka 3000 grekisk-ortodoxa kvar. Och patriarken, liksom hela den ortodoxa kyrkans närvaro i landet, sitter stadigt fast i den turkiska statens grepp. Den turkiska regeringen har vägrat att erkänna det ekumeniska patriarkatet. Inte heller har den vidkänts patriarkens ställning som en världsvid religiös ledare, utan håller fast vid att han bara är en lokal biskop för en krympande grekisk minoritet.
Länge har det varit all orsak att undra om det är patriarken eller julgubben som överlever järngreppet. Över Bartholomeus I har det vilat en lång och ödesmättad skugga som ”den siste patriarken av Konstantinopel”.
Medborgarskapet har varit en av de många statliga tumskruvarna på den ortodoxa kyrkan. Patriarken Bartholomeus I är redan över 70 år, och han kan efterträdas bara av en präst, som liksom han kan uppvisa ett turkiskt pass. De utländska präster som anhållit om medborgarskap har hittills fått avslag.
Samtidigt har den turkiska staten förhindrat prästutbildningen i landet. 1971 beslöt landets högsta domstol att stänga det anrika prästseminariet Halki i Ankara, och trots upprepade påstötningar från kyrkan och åratal av oinfriade löften från premiärminster Recep Tayyip Erdogan har det inte öppnats igen. Det som en gång var hjärtat i utbildningen av framtida biskopar, teologer och patriarker är fortfarande dött.
Men nu randas en oväntad, tidig julafton för den ortodoxa kyrkan. I tysthet har regeringen lättat på restriktionerna mot kyrkan. CNN rapporterar att ett flertal grekisk-ortodoxa biskopar under de senaste två veckorna har rest till en polisstation i Istanbul och löst ut beviljade turkiska medborgarskap. Sedan september har 17 präster av hög rang fått turkiska pass. Det här ökar dramatiskt utbudet av kandidater till framtida patriarker i Konstantiopel. Till CNN säger patriarken Bartholomeus I att hans krav på återöppnade av seminariet i Halki fortfarande står fast, trots att beviljandet av medborgarskap nu sätter framtiden för patriarkatet i ett helt nytt ljus.
Sett mot bakgrunden av en räcka andra skeenden på senaste tiden verkar det som om den turkiska staten är beredd att visa en större välvilja mot patriarkatet och de grekisk-ortodoxa i landet. Nyligen returnerade myndigheterna en hundraårig barnhemsbyggnad, som konfiskerades 1997, till patriarkatet. I augusti lät Ankara patriarken resa till det bysantiska klostret Sumela vid Svartahavskusten och förrätta mässa, för första gången på nittio år. Det symboliska värdet av den här handlingen var mycket stor.
Naturligtvis handlar eftergifterna till stor del om drömmen om ett EU-medlemskap. Turkiets minister för EU-ärenden, Egemen Bagis, blev i höst tilldelad ett pris i Bryssel från den amerikanska grekisk-ortodoxa kommuniteten för sina insatser för de religiösa minoriteterna i landet. Vid prisceremonin konstaterade Bagis att ett mera tolerant turkiskt samhälle håller på att växa fram. ”Situationen är inte perfekt. Men definitivt bättre, och den förbättras varje dag”, menade ministern.
Från patriarkatet uttrycker man sin överraskning över den senaste vändningen kring de beviljade medborgarskapen. Vem som har verkat, och med vilka motiv har tydligen skett mycket diskret.
Det följer i och för sig samma principer som Sankt Nicholaus i tiderna. Han kastade in sina gåvor till de fattiga och smög sig snabbt iväg för att inte bli röjd.
