Väckelsetider

Ledare. TD Hanna Salomäkis grundliga inventering av de inomkyrkliga väckelserörelserna dimper ner i ett läge när de som lotsar det finländska folkkyrkoskeppet har all anledning att fördjupa sig i analyserna.
2.12.2010 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Det finns grundläggande missuppfattningar om väckelserörelserna i vår kyrka. De har präglat och präglar det finländska samhället starkt. En av tio finländare är medlem i någon av dem, ytterligare en tiondel har starka band genom familj, släkt eller vänner. Historiskt sett finns det regioner, där väckelserörelserna är en viktig ingrediens till hur byar ser ut, vare sig släkter och byar varit för eller mot dem.

För att känna till väckelserörelserna krävs det en dos kyrkohistoria – och här skymtar ett av de grundläggande argumenten för religionstimmarna i skolan fram. Fakta är fakta, också med religiösa förtecken. Sådana kan man känna till bara genom att lära sig.
Nedprioriteringen av religionsalfabetiseringen har satt sina spår. Ibland verkar det nästan som om brist på allmänbildning om vad ens egna landsmän är för ena kan ursäktas om den råkar ha religiösa förtecken. En kyrkligt anställd berättade vid ett tillfälle om att förbipasserande kommenterat en yrkeskårs konferens (med ett hundratal präster i krage) som något fullt av ”frikyrkliga laestadianer”. Om vilken annan grupp hade det varit okej att säga så? Det är nonchalant mot såväl de finländare som är aktiva i någon frikyrka,  som laestadianerna och de lutherska präster som det råkade handla om den gången.
En baskunskap om de inomkyrkliga väckelserörelserna är till exempel att väckelserörelse och frikyrka inte är samma sak. Det kunde och kan ibland vara så. Men ett särdrag i den finländska folkkyrkligheten är att starka väckelsebrasor som flammat upp ofta lyckats hålla sig kvar i kyrkans eldstad. Begreppet ”inomkyrklig väckelserörelse” handlar därför i grunden om helt vanliga brunsås-lutheraner, med en gemensam kryddblandning som pikant tillägg.
De gamla väckelserörelserna i Finland har rötterna i den tyska 1600-talspietismen, som ville skuffa tillbaka lutherdomen i en enklare, klarare och personligt förankrad religiositet. De gamla väckelserna i vårt land är bedjarrörelsen, pietismen, den evangeliska rörelsen och laestadianismen. De nyare är barn av en nypietistisk våg under efterkrigstiden och samlas i begreppet ”den femte väckelsen”. Representanter för den är av en rad organisationer, till exempel Finska Bibelinstitutet och Finlands evangelisk-lutherska Folkmission.

Inslaget av protest och förnyelse har rörelserna gemensamt, men något ”lämna-kyrkan-fenomen” var det sällan frågan om, tvärtom var och är traditionen och hemvistet i kyrkan viktiga.
Det som blev klart för Salomäki under undersökningens gång var att väckelsefolket inte längre är riktigt säkra på om de är önskade i kyrkan eller inte.
Det är oroväckande. Det har alltid funnits spänningar mellan folkkyrkan och väckelserörelserna. Det hör till och är en del av den berikande verkan rörelserna har haft på kyrkan och tvärtom. Kyrkoherdar, biskopar och domkapitel har med myndighet och yttre ramar hållit undan den sekterism som alltid är en uppenbar fara för en grupp som samlar likasinnade. Väckelserörelserna har ur sina led levererat otaliga hängivna kyrkans tjänare, både i prästdräkt och med lön eller utan bådadera. Dessutom har de med sin närvaro utmanat och ibland gett folkkyrkan en väckande spark i baken genom att visa hur det går att engagera massor kring budskapet om Kristus i nya och fräscha former också utan tungt administrativt maskineri.

Men nu efterlyser väckelsens folk signaler – från ledande håll – på huruvida den evangelisk-lutherska kyrkan fortfarande kan se på dem som sina legitima barn. Eller om de är pinsamma element, som stillatigande kan utnämnas till nyanslösa moraltalibaner när de offentliga debatterna rasar.
De vet alltså inte riktigt om kryddan de har att bidra med i såsen eventuellt hamnat på listan över förbjudna ämnen. Om den ses som en viktig ingrediens vore det ett gyllene tillfälle att säga det nu.
Annars finns det en risk för att såsen i framtiden blir oändligt mycket gråare.

May Wikström



Personligt. Wille Westerholm hade i många år en dröm: att bli personaldirektör på Stockmanns varuhus. Han jobbade på varuhuset i hela 17 år. Sedan tog livet en ny vändning. I dag är han kyrkoherde i Ekenäsnejdens svenska församling. 26.11.2025 kl. 13:24

ortodoxa kyrkan. Finlands ortodoxa kyrka har det ekonomiskt knappt. Nu utreds möjligheten att leda kyrkan genom att gå tillbaka till tiden då man hade bara två biskopsstift. 28.11.2025 kl. 11:32

HELSINGFORS SAMFÄLLIGHET. Prästen som leder landets största samfällighet, i Helsingfors, blir överdirektör vid Undervisnings- och kulturministeriet. 27.11.2025 kl. 16:40

BISTÅNDSARBETE. Sjökapten Tom Lindroos gjorde en frivilliginsats på världens största civila sjukhusfartyg som drivs av kristna Mercy Ships. I Afrika förändrar en operation många människors vardag helt och hållet. 25.11.2025 kl. 20:00

Personligt. Jonas Tallgård har försökt döva sin ångest i nästan hela sitt liv. Han har sökt i den osunda självkontrollen, i drogerna och i botten av många glas. 36 år gammal mötte han sin egen botten, och ett slags ljus. 25.11.2025 kl. 14:31

kyrkobyggnader. Säljas, hyras ut, byggas om eller rivas – kyrkorna i Alphyddan, Åggelby, Rönnbacka, Brobacka och Munkshöjden står inför att avvecklas som gudstjänstlokaler. 24.11.2025 kl. 14:33

domkapitlet. Helsingfors förvaltningsdomstol ansåg att församlingsmedlemmar i Petrus församling inte hade besvärsrätt över domkapitlets beslut att utse kyrkoherde. 20.11.2025 kl. 10:03

NY DOMPROST. Camilla Ekholm är nyvald domprost i Borgå. Hon längtar efter en kyrka där alla känner sig välkomna och uppskattade. 19.11.2025 kl. 08:00

musik. Johannes församlings nya kantor Senni Valtonen vill med musiken gå bredvid människor i vardagen och i deras största livshändelser. – Jag tycker om att stöda och hjälpa människor att uttrycka känslor på ett tryggt sätt. Det är den viktigaste delen av mitt jobb. 5.11.2025 kl. 20:13

mission. Stiftsdekan och Israel- och Etiopienmissionär på sitt cv – nu blir han missionsdirektor för den Asienorienterade missionsrörelsen. 14.11.2025 kl. 13:35

ÅLDRANDE. Hur är det att åldras – på riktigt? Anna Paulina Eklöf tycker att det är hennes själ som oförändrad kikar ut genom ögonen. Per-Erik Lönnfors tänker att det går att acceptera förändringarna så länge man hittar en mening, kanske något så smått som att tömma diskmaskinen. 11.11.2025 kl. 11:00

gospel. Det var åren då den modernare kristna musiken tog sig in i Finland med Samuelssons och Treklangen. För kommersiellt, tyckte en del – fast det för det mesta var olönsamt. Nu har Dan Kronqvist skrivit om Jesus­popens guldålder på 70- och 80-talet. 11.11.2025 kl. 10:00

INGÅ. Ingå kyrka förvandlade Erkki Päivärinta och fick diplomingenjören att bli intresserad av historia. – Dödsdansen i Ingå kyrka är den enda som har gjorts norr om Östersjön. 10.11.2025 kl. 15:32

domprost. I valet vann kyrkoherden i Sibbo Camilla Ekholm över den enda motkandidaten Karl af Hällström. 9.11.2025 kl. 20:52

KYRKOMÖTET. Biskopsmötets frifräs i äktenskapsfrågan fick konservativa i kyrkomötet att kräva granskningsnämnd som i Sverige. 6.11.2025 kl. 15:32

Personligt. Wille Westerholm hade i många år en dröm: att bli personaldirektör på Stockmanns varuhus. Han jobbade på varuhuset i hela 17 år. Sedan tog livet en ny vändning. I dag är han kyrkoherde i Ekenäsnejdens svenska församling. 26.11.2025 kl. 13:24

ortodoxa kyrkan. Finlands ortodoxa kyrka har det ekonomiskt knappt. Nu utreds möjligheten att leda kyrkan genom att gå tillbaka till tiden då man hade bara två biskopsstift. 28.11.2025 kl. 11:32

HELSINGFORS SAMFÄLLIGHET. Prästen som leder landets största samfällighet, i Helsingfors, blir överdirektör vid Undervisnings- och kulturministeriet. 27.11.2025 kl. 16:40

BISTÅNDSARBETE. Sjökapten Tom Lindroos gjorde en frivilliginsats på världens största civila sjukhusfartyg som drivs av kristna Mercy Ships. I Afrika förändrar en operation många människors vardag helt och hållet. 25.11.2025 kl. 20:00

Personligt. Jonas Tallgård har försökt döva sin ångest i nästan hela sitt liv. Han har sökt i den osunda självkontrollen, i drogerna och i botten av många glas. 36 år gammal mötte han sin egen botten, och ett slags ljus. 25.11.2025 kl. 14:31