Öknen släcker törst

Människa. Öknens fäder och mödrar är Ezra Gebremehdins teologiska specialitet.

22.7.2010 kl. 00:00

Johan Sandberg

Hjärtat är slagfältet mellan gott och ont, menar Ezra Gebremehdin. Ökenfäderna han har studerat backar upp honom.

I och för sig ter sig inte hans val helt osökt. Ezra Gebremehdin har sina rötter i Eritreas och Etiopiens solstekta landskap.
Han kom redan där i kontakt med rikssvenska Evangeliska Fosterlandsstiftelsens arbete i den lutherska Mekane Yesuskyrkan. När det blev dags för honom att doktorera hamnade han i Sverige. På den vägen blev han. Trots att han nu bott 40 år i Sverige och talar en grammatikaliskt perfekt och rik svenska känner han väl till sitt arv och öknens kloka kvinnor och män.

Alltemellanåt kryddas Gebremehdins repliker av något guldkorn –  eller kanske sandkorn? – från asketerna. Och hans tanke om att de har mycket att lära oss känns alltmer attraktiv ju mer han öppnar dörren på glänt till öknens hemligheter.

Det handlar om hjärtat

Ezra Gebremehdin har skrivit en lärobok, Arvet från kyrkofäderna, som används både i Sverige och övriga Norden. Där tar han upp den spiritualitet som föddes ur öknarna i Egypten, Palestina och Kappadokien.

– Platser är viktiga i Bibeln och eremiterna drog sig tidigt undan i öknen. Egyptiern Antonios, han som blev klosterväsendets fader, hade själv först gått i lära hos en ökeneremit, berättar Gebremehdin.

Askesen och viljan att dra sig undan det världsliga har ibland kritiserats. Det är lätt att vara en god medmänniska när man bara har sig själv och ingen påfrestande omvärld. Men samtidigt lockar ökenfädernas hängivna andlighet den moderna generationen, som girigt slukar bland annat den svenske pingstpastorn Peter Halldorfs populära böcker i ämnet.

– Min känsla är att ökenfäderna talar till många människors starka längtan efter djup och äkthet. Deras budskap handlar om mer än att späka och förakta kroppen. De säger att vi är mer än kropp, både hjärna och hjärta. En del använder ordet själ. För mig är ”hjärta” ännu bättre.

Han konstaterar att det är just hjärtat som ökenfäderna hela tiden framhåller som det viktiga. ”Mer än allting annat, vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv”, som det sägs i Ordspråksboken.

Ökenfäderna uppmanar oss att prioritera, och det här är en förmåga Ezra Gebremehdin tror nutidens människor saknar. Gebremehdin citerar en ökenfader, som konstaterade att en människa inte får ro förrän hon säger: ”Bara Gud och jag finns i världen”.

– Vi kan inte bre ut oss över allt, vi kan inte förakta vår kallelse. Det finns en stor vilsenhet. Många gånger är man så nära källan och struntar i den. Abba Theseios frågar sig hur vi kan bevara vårt hjärta när vår mun och vår mage står öppna. Ibland är hindret kanske just det att man har så mycket gott i livet, kläder, mat och hälsa. Tårarna är borta. Å, vad ökenfäderna har mycket att säga om tårarnas betydelse! Det handlar om hunger, längtan och passion.

Han säger att glupskhet i livet är rädslan för tomhet. Än en gång öser han upp en insikt från öknen som klingar tankeväckande logisk. Visdomskornet kommer från Abba Izak: ”Vad är habegär? Det är att tro att Gud inte tar hand om en, att misströsta.”

I öknen klockan åtta

Måste då alla söka sig ut i öknen? Det är kanske bara några få förunnat att klara en sådan andlig resa både fysiskt och ekonomiskt. Nej, menar Ezra Gebremehdin.

– Öknen kan finnas på alla plan. Den kan vara ett litet hörn eller en vrå någonstans. Men den kan också finnas i vår förståelse av tiden, så att vi bestämmer att ”klockan åtta på morgonen, det är min öken”.

Läs mer i Kyrkpressen 29-30/2010

May Wikström



syrien. Ett år har gått sedan Assadregimen föll i Syrien. För många innebar maktskiftet en efterlängtad frihet – men för landets kristna minoritet växte oron. Deras framtid är oklar, men vardagen fortsätter ändå. ”Det är en helt vanlig dag”, säger prästen Samer och slänger sig ut på dansgolvet. 22.1.2026 kl. 19:32

KULTURHISTORIA. Det brister i den nationella beredskapen att värna om kyrkans helgedomar i krigssituationer. Enligt Saana Tammisto på Kyrkostyrelsen vore det kontraproduktivt att frakta kulturhistoriskt värdefulla föremål till trygghet i fredstid. 21.1.2026 kl. 06:52

kyrkoherdar. Kristian Willis blir forskare i kyrkohistoria efter sin pappaledighet. 20.1.2026 kl. 13:06

MATHJÄLP. Adventister, pingstvänner, baptister och laestadianer jobbar sida vid sida – och hittills har det aldrig uppstått en enda konflikt. De pratar inte om huruvida kvinnor ska tiga i församlinge, om äktenskapsfrågan, dopet eller vem nåden sträcker sig till. Sju församlingar har gått samman för att fler Jakobstadsbor ska få sitt dagliga bröd. 20.1.2026 kl. 09:00

diakoni. När Ukrainakriget började fick många flyktingaktivister sig en tankeställare. För Eva ledde det till att hon sökte stadga i kyrkan, 19.1.2026 kl. 10:00

PERSOLIGT. Hålls i bakgrunden, förstå min plats. Cecilia Paul var knappt själv medveten om hur den patriarkala strukturen i den katolska kyrka hon växte upp i påverkat henne. – När jag fick cancer förstod jag att jag bär på många generationers trauma – jag måste omprogrammeras. 14.1.2026 kl. 10:12

VIGNING. På trettondagen vigdes fyra nya medarbetade till tjänst i Borgå domkyrka. 7.1.2026 kl. 10:39

PERSOLIGT. När biskop Raimo Goyarrola var sexton år insjuknade hans mamma i cancer. Då lärde han sig att glömma sitt eget lidande och koncentrera sig på den som lider. – Det var min första utbildning i att bli biskop i Finland. 2.1.2026 kl. 10:00

musik. Glada skratt hörs i kyrkan i Korsholm. Barnkören har avslutat sin övning och kvällens höjdpunkt har börjat – kurragömma i kyrkan. 1.1.2026 kl. 19:00

andlighet. Intresset för tro ökar hos unga, om det vittnar både församlingsanställda och unga själva. Men även om de möter allt från Jesus till helvetet på sociala medier verkar det vara något annat som drar: en slags längtan och motreaktion. Är tro de ungas revolt mot sekularisering och individualism? 30.11.-0001 kl. 00:00

mission. Vem är du? Magnus Riska är ny missionsdirektor för Såningsmannen som fokuserar på mission till onådda folk – och judar. 22.12.2025 kl. 20:13

BISKOPENS JULHÄLSNING. När vinterns mörker sänker sig över vägarna, brukar diakonen Timo tända en lykta och ställa den nere vid avtaget till huset. Det känns bra, sade han en gång. Men hans familj förstod inte riktigt varför. Varför skulle det varje kväll behövas en lykta vid vägen? 22.12.2025 kl. 20:43

BISTÅNDSARBETE. Epidemiexperten Jan-Marcus Hellström med finländsk hemadress i Kimito har bott den största delen av sitt vuxna liv utomlands. Nu är det ett far och son-liv med tolvåriga Theodor. 18.12.2025 kl. 18:01

HELSINGFORS SAMFÄLLIGHET. Det är oklart om samfällighetsdirektör Juha Rintamäki säger upp sig eller inte, efter att ha fått en hög tjänst vid ett ministerium. Gemensamma kyrkorådets ordförande Maika Vuori gick emot rådet hon leder. 19.12.2025 kl. 13:37

PANELSAMTAL. Nätverket Kyrkfolket upplever inte att deras retorik hårdnat, men nog att klimatet i kyrkan gjort det. De frågar sig om det kommer finnas ”trygga rum” för dem i kyrkan i framtiden. 18.12.2025 kl. 14:52

kyrkomusik. Byggs kanske upp på Ihamuotila-släktens gård i Esbo. 18.2.2026 kl. 17:12

FÖRETAGARE. Bröderna William och Jonatan Snellman har skapat ett koncept som slår hårt just nu. Aderton månader efter lansering har deras varumärke Savd växtvärk. Det är som om varken Jakobstadsregionen eller USA kan få nog av träningskläder med kristna budskap. – Jag tror det har att göra med en trend vi ser i världen överlag, säger Jonatan Snellman. 18.2.2026 kl. 15:29

fastan. Fastan är inte en späkningsövning utan en inbjudan till ett möte med Jesus, säger Magnus Tunehag, som skrivit en bok att läsa före påsk. – Jag hade inte kunnat skriva den här boken när jag var 25. 18.2.2026 kl. 09:30

FÖRSAMLINGAR. Kyrie och gloria är inte bara element i mässan borta i Åbo domkyrka. I Åbo svenska församling inleds jobbmöten också med kyrie, det som är svårt, och gloria, det som har gett glädje i vardagen. Galna idéer är dessutom välkomna. 17.2.2026 kl. 19:00

DRAMA PÅ ISEN. ”Jag höll fast i iskanten och ropade på hjälp, men det blev allt glesare mellan ropen”, berättar Roland Semskar om decemberdagen för drygt ett år sedan, då Kristoffer Sandbacka drog upp honom ur vaken på Larsmosjön. Nu möts de för första gången sedan dess på just den platsen. Det iskalla första mötet har utvecklats till en varm vänskap mellan dem. 17.2.2026 kl. 13:08