De heligas gemenskap

Ledare. Mår tron bäst i den stora folkkyrkogemenskapen eller den intima cellgemenskapen? 8.7.2010 kl. 00:00

Jan Lindström

Den amerikanske radikalpredikanten Eric Voelz har turnerat både i Sverige och i Finland. Hans tes är att kristna borde samlas i smågrupper i hemmen, och att de stora och folktomma kyrkorna med professionella, läs: präster, rentav är ett historiskt misstag. Bara i de små cellerna finns levande tro, menar han.  Predikantkollegan i det lutherska ledet, kyrkoherde Stefan Forsén, poängterar att det ligger något i att vara många i tillbedjan, en dimension som fattas i cellgrupperna.
Det är sant. Samtidigt måste man ju erkänna att besökarna i en alldeles vanlig församling, en alldeles vanlig söndag, i regel inte är överväldigande många.

Biskop Björn Vikström uttryckte på årets missionsfest i Oravais sin oro över att besvikna unga vänder ryggen åt de existerande församlingarna, som de uppfattar som passiva och likgiltiga. I stället skapar de egna sammanhang med ivriga, engagerade kristna. ”Frestelsen är att återskapa den perfekta församlingen redan här på jorden. Men man uppmärksammar sällan att man plockar russinen ur kakan ur flera församlingar: man samlar en engagerad skara, men lämnar ett stort tomrum bakom sig i sin gamla församlingsgemenskap”, konstaterar Vikström.

Alla medlemmar i den evangelisk-lutherska kyrkan som bor inom ett och samma område i en kommun ska tillhöra en och samma församling.
Måste det vara så? För ett tiotal år sedan ventilerades de så kallade cityförsamlingarna och möjligheten att fritt få välja församling inom samma stad. Farhågorna för att församlingarna med de häftigaste predikanterna och den bästa musiken skulle dra till sig alla aktiva medlemmar gjorde de kyrkliga beslutsfattarna tveksamma. Därför får kyrkans medlemmar fortfarande finna sig i att byta församling om de flyttar över gatan, och gränsen mellan församlingarna råkar gå just där.
Vad händer då om folk själva får välja?

Här måste kyrkan se sanningen i vitögat: Folk väljer ändå. Det går inte längre att hålla fåren i fållan med teologiska argument. Valen sker på olika grunder både i folkkyrkans inre, aktiva kärna och bland den stora tysta medlemsskaran. Det är bara följdriktigt att de generationer som lärt sig att skräddarsy allt från sin ideologi till sitt tevetittande också väljer en trosgemenskap som passar dem. Russintjuvar eller inte lever de bara konsekvent i individualismens tidevarv. Det kan de inte anklagas för. De mera passiva röstar också, med fötterna. Sedan år 2003 har den evangelisk-lutherska kyrkan årligen förlorat mellan en halv och en procent av sina medlemmar. Utskrivningstrenden talar sitt tydliga språk som syns bäst i en kall sifferserie: 34 952 (2006), 37 879 (2007), 52 203 (2008), 43 650 (2009).

I folkkyrkan finns tanken om den saliga blandningen av människor. Här ska alla rymmas, här ska måttet av tro inte mätas. Här finns ”en plats i en kyrkobänk, som är bara, bara min”. Detta står i bjärt kontrast till smågruppsteologin som i sina värsta avarter kan handla om ett slutet sällskap där osunda drag kan utvecklas under ett odefinierat ledarskap. Att tro på mänsklig samvaro där ledarskap helt och hållet fattas är nämligen naivt. Kyrkoherde Forsén är inne på ett viktigt spår när han funderar över hur det andliga ledarskapet i de lutherska församlingarna ser ut. Det finns fortfarande en djup klyfta mellan lekmän och präster, den som brukar uttryckas i frustrationen över att ”det enda man duger till är att dela ut psalmböcker”. Det här måste tas på allvar.

Vi behöver olikheter för att inte falla in i  andlig elitism, där man ska passa in i vissa mönster för att platsa i gemenskapen. I den allmänneliga blandningen av människor vi inte har valt får vi umgås med folk vi helst hade velat slippa. Det är en ren nåd.
Och det är inte sagt – kanske inte ens troligt – att det finns några enrummare i himlen.
May Wikström



jordfästning. Det begränsade deltagarantalet vid kyrkliga förrättningar har väckt många frågor. Nu är direktiven reviderade: nära anhöriga får delta även om de är fler än tio personer. 18.3.2020 kl. 20:05

strömning. Att strömma andakter och gudstjänster är nytt i många församlingar, men Kent Danielsson satte igång genast, även om han är nybörjare. 18.3.2020 kl. 16:08

Modernitet. Mikael Kurkiala är kulturantropologen som länge trodde att kyrkans språk och ritualer tillhörde de andra – inte honom. I dag är han omvärldsbevakare för Svenska kyrkan och tycker att kyrkan tillhör alla, inte bara de troende. 18.3.2020 kl. 12:43

coronaepidemin. I hela Europa kämpar kyrkorna med samma problem: hur ska man ha kontakt med församlingsmedlemmarna, men samtidigt skydda dem från att bli smittade av coronaviruset? 17.3.2020 kl. 17:27

coronaepidemin. Kyrkliga förrättningar sköts nu med undantagsarrangemang: högst tio kan delta. Till gudstjänst samlas församlingen inte fysiskt. – Men vi har inte släckt lamporna, säger biskop Bo-Göran Åstrand och hoppas på fungerande tekniska lösningar ute i församlingarna 16.3.2020 kl. 21:06

undantagstillstånd. Nu råder undantagstillstånd i Finland. Gudstjänsterna fortsätter, men utan att församlingen är närvarande i kyrkorummet. 16.3.2020 kl. 19:21

biskopsvisitation. Coronavirusets effekter slog till med full kraft under helgens biskopsvisitation i Korsnäs. Stora delar av det program som planerats fick inhiberas och kvar blev bara biskop Bo-Göran Åstrands träff med förtroendevalda samt söndagens högmässa och påföljande visitationsstämma som ”bakades ihop” till en programpunkt. 15.3.2020 kl. 15:15

coronaepidemin. En stor del av församlingarnas verksamhet tar paus under den närmaste tiden. Gudstjänster och förrättningar sköts, men i något anpassad form för att minska risken för smittspridning. Både i Pedersöre församling och i Petrus församling i Helsingfors betonar man att församlingen fortfarande finns till för den som behöver den. 13.3.2020 kl. 11:49

epidemi. I helgen gör biskop Bo-Göran Åstrand biskopsvisitation i Korsnäs, som planerat – men i mycket avskalad form. – Nu om någonsin ska vi hålla ihop, och jag tänker att tillsammans och med Guds hjälp kommer vi igenom också det här, säger biskopen. 13.3.2020 kl. 10:02

coronaepidemin. Inga resor, inga möten, jobba hemma, rekommenderar Kyrkostyrelsen i anvisningar till församlingarna och stiften med anledning av coronaviruset. 13.3.2020 kl. 09:19

roman. Philip Teir ville skriva en roman han bottnade i, en roman som lyfte känslor som han själv känt. 12.3.2020 kl. 15:38

vikariat. Fyra personer har sökt vikariatet som stiftsdekan i Borgå stift. Stiftsdekanen har det övergripande ansvaret för fortbildning och utbildning i stiftet. 11.3.2020 kl. 14:59

Kyrkpressen. – Vår strategiska tanke har länge varit att gå i den här riktningen – att göra en tidning som är närmare församlingen, säger Hans Boije. 10.3.2020 kl. 17:12

Corona. På grund av Coronaviruset har man från Kyrkostyrelsen skickat ut ett cirkulär där man avråder församlingsanställda från handskakning, uppmanar till god hand- och hosthygien och betonar församlingarnas ansvar att tillhandahålla andlig vård vid krissituationer. 9.3.2020 kl. 11:31

europa. Nordiska kyrkoledare har undertecknat ett uttalande där dom uttrycker sin oro. 10.3.2020 kl. 13:26

EKENÄS. I tider när kyrkobyggnader blir nattklubbar eller bostäder går Betesdaförsamlingen i Ekenäs mot strömmen. Frikyrkan har köpt och renoverar den mer än 150 år gamla träbyggnaden Ekenäs seminarium. 21.11.2023 kl. 18:19

KYRKOMÖTET. Ombuden Ulla-Maj Wideroos, Patrik Hagman och Rolf Steffansson har meddelat att de inte ställer upp för omval när ett nytt kyrkomöte ska väljas i februari. Kyrkpressen bad dem sammanfatta de senaste fyra åren och slutsatsen blev – det går kanske framåt, men framför allt går det långsamt. 20.11.2023 kl. 13:11

HÖSTDAGARNA. I år reste hela 600 ungdomar från olika håll i Svenskfinland till Höstdagarna i Toijala. Elis Storsjö från Mariehamn var en av dem. 20.11.2023 kl. 12:54

KYRKLIGA VAL. Kandidatnomineringen inför kyrkomötesvalet och valet av stiftsfullmäktige avslutades i onsdags. Här följer en preliminär sammanställning av listorna och kandidaterna. 17.11.2023 kl. 16:10

ETT GOTT RÅD. Då artisten Jukka Leppilampi var 20 år hittade han de vägar i livet som han traskat på sedan dess. Han ångrar nästan ingenting. 16.11.2023 kl. 11:42