I den diskussion som följt på uppdagade fall av pedofili förekommer både goda synpunkter och mindre genomtänkta sådana. En del bygger på felaktiga tolkningar, andra på ensidighet.
Jag noterar detta, men har inte för avsikt att här redogöra för fakta i fråga om tystnadsplikt för kyrkligt anställda. I stället vill jag lyfta fram vissa undanskymda frågeställningar som visserligen utgår från kyrkans/kyrkors själavårdspraxis, men som berör enskilda individer och som jag anser har betydelse även för samhällets välmående i ett långsiktigt perspektiv.
Den absoluta tystnadsplikten är unik för kyrkan och bygger på en mycket gammal tradition. Ofta nämns bikten i detta sammanhang, men också ett samtal som klassificeras som själavårdande samtal berörs av samma regler. Den tystnadsplikten har nu blivit ifrågasatt. Vad betyder detta för enskilda individer, och i förlängningen för den sociala gemenskapen i vårt samhälle?
Styrs inte av bestämda regler
Först vill jag problematisera frågan om bikt. Det finns en institutionaliserad form av bikt, som består av individens bekännelse och en därpå följande avlösning som teologiskt sett innebär ”Guds förlåtelse” och som kan upplevas som en befriande kraft i individens liv. Förlåtelsen återupprättar det brutna i människans gudsrelation, men en sådan tolkning innebär inte att mellanmänskliga konflikter sopas under mattan och att individen fråntas ansvar i sina medmänskliga relationer.
Nu kan emellertid bikten också ta sig andra uttryck än genom en färdigt formulerad modell för biktsamtal. När människor berättat om sina upplevelser av bikt har det visat sig att ett samtal i den atmosfär som avlösningen ger uttryck för, låt mig kalla det en ”nådens atmosfär”, i själva verket har fungerat som bikt.
Ett själavårdssamtal styrs inte av bestämda regler, det kan utformas allt efter den hjälpsökandes frågor och behov. Själavårdaren kan därför inte förutse vilka frågor som aktualiseras om samtalet är gott och förtroendefullt. Det kan till exempel övergå i bekännelse av skuld och avlösning, men det kan också utan speciella formuleringar återge individen en sådan tillit till Gud som ger henne mod att möta livets realiteter.
Rum att hantera
det svåra
I pedofilidiskussionen betraktas problemen oftast utifrån kategorier som brott och straff, rätt och fel, hjälp att erkänna och ta ansvar med flera. Det sättet att diskutera döljer andra, viktiga frågor. Hur kommer en person fram till att erkänna sitt brott eller sin skuld så att den av kyrka och samhälle önskade förändringen sker?
Det är känt att människor inte förändrar sina ståndpunkter i en hast. Även om jag vet att min gamla livshållning inte är väl fungerande måste jag först ana ett nytt och bättre förhållningssätt för att sedan kunna ta till mig detta och öppna för förändring. Här behöver människan ett slags gränsområde, där den gamla livsberättelsen lever kvar samtidigt som hon tar till sig den nya. I detta gränsområde finns ambivalenta tankar och känslor som är helt naturliga i förändringsprocessen. Det är i detta gränsland själavårdssamtalet kan ge ett rum att hantera det svåra. Själavårdaren blir den samtalspartner med vilken det omöjliga får utsägas, nya tankar prövas, känslor ges utlopp för utan att de skadar andra. Tystnadsplikten ger individen det rum hon behöver tills hon är mogen att gå vidare på förändringens väg.
Gränsområde behövs
I den aktuella situationen kan såväl offret som förövaren vara den som behöver ett gränsområde för att förbereda sig för förändring. För vardera kommer livssituationen att förändras på ett anmärkningsvärt sätt om eller när det skedda blir känt. I många fall har personens hela liv styrts utifrån de upplevelser som en händelse i det förflutna medfört. Samtidigt förändras individens relationer till andra människor. Individens uppgörelse leder till att också familjens och närståendes livssituation påverkas. Även för dem kan det krävas tid att bearbeta den nya situationen och acceptera den.
Jag frågar: om nu individen behöver hjälp på vägen till förändring, men vet att samtalspartnern kan anmäla brott, vart ska man då vända sig? Vem ska då stå tillsammans med de utsatta och svaga i nöden? Och jag menar att såväl offer som förövare är ”de svaga”. En utveckling i den riktningen att tystnadsplikten begränsas får betydligt mera omfattande konsekvenser än det vid en första anblick kan te sig. En sådan utveckling får teologiska konsekvenser för föreställningar om Gud och för synen på mänsklig existens. Men den får också konsekvenser för samhället, om inte någon kan erbjuda det tillfälliga gränsland för ambivalens som hör till växande och förändring. Det här diskussionsinlägget kan ses som en teologisk och själavårdsmässig belysning av undanskymda synpunkter, men det kan också ses som en påminnelse om det mänskliga livets sårbarhet och som en talan för de utsatta som är ensamma i sin nöd.
Bernice Sundkvist är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi.
