När jag var liten hade folk möbler i sina hem, visst. Men jag kan inte minnas att så många hade tänkt igenom dem så grundligt. En del hade lädersoffor. Andra hade dockor med folkdräkter i bokhyllan. Somliga hade tunga, mörka ärvda möbler. Vi hade en finfin brun hörnsoffa i mjukt sammetsliknande material. Där fick man ligga och trivas när man var sjuk (och jag var ofta sjuk).
Jag vill minnas att det också växte en och annan tulpan på de små radhusbakgårdarna. Men jag minns inga stiliga krukor i olika trendiga färger eller i trendigt avflagnande brist på färg. När jag besöker folk i dag och ser allt som är så fint börjar jag alltmer tänka: kapprustning. Medelklassens värsta inredningssjukdom.
Och jag är med, visst är jag med. Jag betraktar ängsligt vita soffan (borde tvättas), piffar upp kuddarna med mönster av Josef Frank (borde också tvättas) och studerar alltmer kritiskt vårt vardagsrumsbord (borde bytas ut). Självförtroendet åker ner i tårna när jag hör vänner diskutera detaljer som materialet på handtaget till bastudörren. Har inte en aning om vad vårt handtag är för material. Trä? Smutsigt trä?
Jag drabbas av stegrande panik när jag släpar in kassvis med nya kuddar/dukar/krukor. Vill inte mer. Vill inte grejer mer. Vill att det ska vara klart nångång. Är det rimligt att satsa så mycket energi på ett personligt hem som ser ut att vara ett spontant hopkok men egentligen inte är det? En liten röst i mig viskar: Nej.
Det är okej att vilja ha ett vackert hem och trivas i det. Men det är inte viktigt. Och när trivseln byts mot ängslan är det dags att se sig i spegeln.
