Kriget blir ett tema både i den verkliga världen och i den fantasivärld som pjäsens barn går in i. Att skildra kriget med dagens värderingar för nutidens unga utmanar både skådespelare och regissör.
Pjäsen baseras på C.S. Lewis klassiska fantasybok, och handlar om de fyra syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy som skickas att bo hos en släkting för att undkomma bombanfallen mot London under andra världskriget. Genom ett förtrollat klädskåp kommer de fyra barnen till Narnia, en värld befolkad av talande djur, dvärgar, fauner och andra sagoväsen. Det visar sig att människobarnen, eller sönerna av Adam och döttrarna av Eva som de kallas i Narnia, har en viktig uppgift i kampen mellan det goda och onda.
Häxan och lejonet beskrivs av många som en kristen allegori, men författaren själv skrev att den snarare är en hypotes. Med boken ville han ställa frågan – om det finns en annan värld än vår, en värld i behov av försoning, i vilken skepnad skulle Kristus då återkomma?
Parallell till krigsbarn
C. S. Lewis bok utkom 1950, och skrevs strax efter andra världskriget för en publik som själv hade upplevt tillvaron under kriget.
– För oss här i Finland blir parallellerna till våra egna krigsbarn väldigt tydliga, menar Johan Fagerudd som gör rollen som Aslan.
– Pjäsens huvudtema är de utsatta barnen. I det här fallet beror deras utsatthet på krigsutbrottet. Barn har ingen rösträtt när man fattar beslut om att gå ut i krig, utan får bara finna sig i att deras tillvaro blir helt annorlunda, förklarar pjäsens regissör Seija Metsärinne.
I Seija Metsärinnes tolkning av berättelsen leder det att barnen skickas iväg av sina föräldrar till att de skapar fantasilandet Narnia.
– Där kan de påverka sin omgivning. De gör val, tre väljer det goda och en det onda, de växer och kommer till nya insikter. Sedan återkommer de till sin egen värld – och då har ingen tid gått och inget runtom dem har förändrats.
– För vuxna innehåller pjäsen också frågan om varför vi efter 2500 år av skriven kultur fortfarande inte har kommit så långt att vi kan lösa konflikter utan krig. Dessutom hoppas jag att föräldrar som ser pjäsen ska förstå hur viktiga de är för sina barn.
Läs mera i Kyrkpressen 10/2010.
