Orsak till glädje och oro

Det gemensamma för de båda tillställningarna var att de klart visade att det i såväl Borgå stift som Finlands evangelisk-lutherska kyrka finns orsak både till glädje och till oro.

En generell sammanfattning kunde kanske vara att det är tämligen bra nu, men framtiden är långt ifrån trygg.
Mänskligt sett.
För det är ju som biskop Gustav Björkstrand underströk som avslutning på sin framställning i Tammerfors: Kyrkan är Kristi kyrka – därför består den till tidens slut. Problemet är att samma visshet inte med nödvändighet gäller vår synliga, organisatoriska kyrka eller vår skriftskola.

De positiva elementen för Borgå stift är många. Här är några som biskopen lyfte fram:
Tillhörighet: 89,1% (Borgå stift) 81,7% (helhetskyrkan)
Konfirmation: 92,0% (Borgå stift) 88,5% (helhetskyrkan)
Dop: 90,1% (Borgå stift) 84,0% (helhetskyrkan)
Högmässa: 4,1% (Borgå stift) 3,1% (helhetskyrkan)
Till detta kunde han ytterligare foga att färre träder ur kyrkan i Borgå stift än i landet i övrigt och att även unga är mer kyrkotrogna.

Förenklat sagt kan man säga att det som gäller det allmänna för förhållandet mellan Borgå stift och resten av vår kyrka också gäller skriftskoljämförelsen mellan vår kyrka och de lutherska kyrkorna i ett antal andra europeiska länder.
I Finland är den procentuella andelen unga som går i skriftskola avsevärt större än i de länder undersökningen gällde. Och inte bara det. Hos oss leder skriftskolundervisningen till positivare resultat än i de övriga länderna.

Så långt är alltså allt bra och vi i Borgå stift och i Finland kan vara glada och tacksamma.
Men det finns problem och utmaningar. För Borgå stift utgörs de av geografisk och teologisk splittring, en segregering mellan aktiva och passiva medlemmar, bristande kristen fostran i hemmen och inte minst av medlemsflykten.
Ett för Borgå stift specifikt hot är den pågående kommunala strukturreformen som också kraftigt påverkar församlingsstrukturerna. För de svenskspråkiga församlingarna i allmänhet är hotet att de blir delar av och i finskspråkiga samfälligheter. Detta måste allvarligt och aktivt tas med i strategin och planeringen för Borgå stifts framtid.

Egentligen är det i princip samma problem och utmaningar för skriftskolan.
Utan lekmannaaktivitet svalnar intresset för kyrka och församling samt för att ge kristen fostran i hemmen. Utan kristen fostran i hemmen blir intresset för skriftskola och för kyrkliga förrättningar mindre. Med det minskade intresset ökar utträdet ur kyrkan.

Den verklighet vi lever i också på kyrkligt håll är att allt är mer eller mindre beroende av allt. Det gäller i synnerhet utvecklingen för den skriftskola som just nu är värd allt beröm.
Tidigare undersökningar visar att praktiskt taget alla utvecklingskurvor för sådant som kommer att påverka skriftskolbenägenheten på kortare eller längre sikt pekar neråt. Speciellt oroväckande är kurvan för kyrkligt vigda. På cirka tre decennier har antalet sjunkit från närmare 90 procent till omkring 57 procent.
Nedåt går också kurvorna för döpta och de som hör till kyrkan. Inte lika brant men i alla fall.

Då intresset för dop och kyrkliga vigslar avtar leder det med största sannolikhet till att intresset för allt annat kyrkligt också avtar.
Noteras bör kanske att detta inte innebär att intresset för det religiösa och andliga avtar, men nu reflekterar vi alltså över vår kyrkas framtid. Och då har den allmänna utveckling en stor, kanske avgörande betydelse.

Mitt bland alla dessa möjligheter, hot och utmaningar är det bra att komma ihåg att kyrkans Herre själv bygger och upprätthåller sitt hus. Och därför är det som biskopen sade: Kristi kyrka består till tidens slut. Och det är det viktigaste.
Men viktigt är också att alla som vill arbeta för Kristi kyrka gör det aktivt och uthålligt. Vi är ju ändå Guds medarbetare.