När jag inledde min journalistkarriär som sommarvikarie år 2000 bemöttes jag ofta av undrande ögonkast: ”Är du säker på att du är på rätt ställe, lilla vän?” Jag bet ihop och beslöt att låta mitt arbete tala för sig.
Fortfarande – tio år senare – blir jag ofta introducerad som ”flickan från Kyrkpressen”. Det behöver ju i sig inte vara nedvärderande, men på bokmässan i Göteborg häromveckan fick jag också svara på om jag var med som assistent eller om jag faktiskt fick skriva något också.
Lite senare på samma mässa försöker jag stifta bekantskap med några journalistkolleger. De verkar föga intresserade av både mig och min tidning. Dessutom är mina stövlar på tok för varma i folkvimlet.
Lite tilltufsad banar jag mig väg till det tredje bokseminariet för dagen. Intervjupersonen, en mexikansk journalist, är redan på plats när jag kommer fram. Den späda, mörka kvinnan – Lydia Cacho – andas välvillig viljestyrka och ögonen granskar nyfiket omgivningen från platsen på scenen.
Det visar sig att hon för ett tag sedan skrivit en bok som avslöjat en pedofiliring. Trots dödshot vägrar hon att låta sig knäckas eller bli rädd. Hon vill heller inte besvara våld med våld. Men nåja... hon kan lite judo och en gång grabbade hon tag i en man som hotade att skada sin hustru och lyckades baxa ner honom på golvet.
Jag blir varm inuti och hoppas att mitt leende ska nå ända fram till scenen – fram till det levande exemplet på att sant mod kommer inifrån och att journalister också kan göra gott utan att för den skull pruta på sin ambition.
