Enligt Vuorikuru representerar det budskap som kanalen förmedlar en trångsynthet som passar dåligt in i dagens samhälle och som bjärt kontrasterar mot det som de moderata biskoparna håller låda om i Yles kanaler.
Den kristna televisionskanalens verksamhet oroar skribenten till den grad att han undrar vilken inverkan den riktigt har på politiken.Att beskrivningen och bedömningen av kanalen utmynnar i den frågan är naturligt. Enligt sin egen uppgiftsbeskrivning är ju Demari en tidning som fördjupar sig i samhälleliga frågor och i frågor som har med människans livskvalitet att göra.
I och för sig kunde man kanske med tysthet förbigå en kolumn skriven av en sommarredaktör i en vänstertidning med tämligen begränsad upplaga (cirka 17 800). Men då tidningsjätten Helsingin Sanomat i sin pressklippsspalt för ut Vuorikurus tankar och bedömningar till sina omkring 958 000 läsare finns det anledning till reflektion. Detta dels över kolumnen som sådan, dels över att HS väljer att ge den spridning.
Först som sist är det skäl att konstatera att en del av det som visas i TV7 säkert kan och bör kritiseras.
Å andra sidan kan samma sägas om alla andra tv-kanaler. Det finns ingen kanal som är kliniskt fri från material som inte kan kritiseras. Det fria ordet är ju fritt att vara också mindre övervägt, mindre politiskt korrekt och ibland mycket irriterande.
Det man i alla fall undrar, är om det verkligen är denna kanal som är ett hot mot samhällspolitiken och mot människors välbefinnande?
Finns de allvarligaste hoten i skillnaderna i uppfattning om och i syn på vad som är verklig jämlikhet mellan könen, i olika uppfattningar om Guds förmåga att göra under eller i olika syn på utomäktenskapliga sexuella relationer?
Knappast vill varken kolumnskribenten eller HS hävda detta. Så varför frontalangreppet på TV7?
Ett mera definitivt svar på den frågan kan endast skribenten och den som valde citat till pressklippsspalten ge. En utomstående bedömare måste mera ty sig till antaganden och spekulationer.
Med det finns ledtrådar som antyder i vilken riktning svar kan sökas. En sådan ledtråd finns i rubriken, som talar om en fundamentalistisk kristendom som inte fångas upp av radare.
Kolumntexten visar att den beskrivningen tillämpas åtminstone på televisionsinslag som är karismatiska och uttalat bekännande. Med andra ord: på inslag som inte är helt lukt- och smakfria och som förmodligen just därför kan upplevas störande.
Allt kan naturligtvis inte behandlas i en och samma kolumn, men det är i alla fall förvånande att den lukt av krutrök och den smak av blod som är vardagsmat i så många televisionskanaler undgår alla kritik i den aktuella kolumnen.
Kan det verkligen vara farligare för samhället att någon i ett televisionsprogram berättar om att hon eller han botats av Gud än att visa misshandel, tortyr och mord i parti och minut?
Eller är förklaringen till den kritiska kolumnen och till beredskapen att ge den maximal spridning helt enkelt den att en televisionskanal med uttalad kristen profil inte ses som riktigt rumsren i vårt – på snart sagt alla sätt – mångkulturella samhälle?
Eller kan man kanske tänka sig att tolerera en kristen kanal endast om den delar det omkringliggande samhällets värderingar inklusive en kritisk syn på en kristen verklighet med Guds under och andliga, karismatiska, gåvor?
Detta samtidigt som det visas stor tolerans för veritabla orgier i våld och sex.
Tala om att sila mygg men svälja kameler.
