Men då Migrationsverket fattar beslut om att utvisa till exempel egyptiska Eveline Fadayl är det just den tanken som gäller. Det är så lagstiftarna i rättsstaten Finland vill ha det.
Enligt Migrationsverket.
Migrationsverkets lagtolkning har ifrågasatts av ”vanliga” medborgare. Däremot torde den inte seriöst och bestämt ha ifrågasatts av politiker eller jurister. Åtminstone inte så seriöst och bestämt att en ny tolkning skulle ha efterlysts, än mindre blivit praxis.Tid och orsak att reagera har funnits. Fallet Eveline Fadayl är ju inte unikt. Många kommer säkert ihåg namn som Halide Latifi och Naze Aghai och Migrationsverkets till synes lika svårbegripliga behandling av deras fall.
De tre kvinnorna Fadayl, Latifi och Aghai är dessutom av allt att döma endast toppen av ett isberg. Migrationsverket har försvarat och förklarat sitt agerande i fallet Fadayl med att många, många andra har rönt samma öde. Den för verket irriterande skillnaden är att affären Fadayl har getts så stor offentlighet.
Hur Migrationsverket kan se detta som ett försvar i det aktuella fallet förblir en gåta. Fel blir inte rätt hur många gånger man än gör fel. Åtminstone inte i verkligheten utanför Migrationsverket.
Det faktum att Migrationsverkets lagtolkningar inte auktoritativt har ifrågasatts gör det naturligtvis svårt att kritisera verket på juridiska grunder. Det ständigt återkommande försvaret att man måste handla som lagen säger kan helt enkelt inte tillbakavisas. Så är det ju.Enligt rättsstatens principer ska också alla behandlas lika inför lagen. Det innebär att också en tvivelaktig lagtolkning gäller i alla liknande fall fram till den dag en ny praxis formas eller lagen ändras. Bland annat de tre nämnda fallen – Fadayl, Latifi, Aghai – är allvarliga påminnelser om behovet av en grundläggande värdediskussion om synen på människan, synen på familjen, synen på vad som är mänskligt och vad som är omänskligt.
Men vi har också andra allvarliga indikationer på behovet av en värdediskussion.
Vad säger oss till exempel det stora massmediala intresset för lag, rätt och moral i valfinansieringsfrågor i jämförelse med den närmast totala bristen på intresse för att bevaka laglydighet och moral i fråga om den rätt som medborgarna enligt grundlagen har till social trygghet?
Behovet av en värdediskussion accentueras av de markeringar som olika aktörer gjort i diskussionerna om besluten rörande Eveline Fadayl.Migrationsverket har hänvisat till att man i sina beslut endast följer lagen. Migrations- och europaminister Astrid Thors säger, med hänvisning till lagen, att hon som minister inte kan ingripa. Det skulle vara ministerstyre.
Laglighetsmarkeringarna är förmodligen korrekta och också juridiskt hållbara. Problemet är att de ingenting säger om huruvida de lagar som Migrationsverket och ministern kan hänvisa till är i överensstämmelse med det som medborgarna uppfattar som rätt och rimligt. Alltså i överensstämmelse med vår gemensamma värdegrund.Ärkebiskoparna Leo och Paarma har initierat en sådan diskussion. Förhoppningsvis hakar inte minst de som bereder och stiftar lagar nu snabbt och synligt på.
Det är som Högsta förvaltningsdomstolens president Pekka Hallberg ofta kraftigt betonat: förutsättningen för ett fungerande rättssamhälle är en gemensam värdegrund.Ärkebiskoparna Jukka Paarma och Leo uttryckte i princip samma sak i sin nyligen framförda vädjan till förmån för ett breddat familjebegrepp. I sin vädjan konstaterade de bland annat: ”lagen och dess tillämpning kan inte vara i konflikt med det som medborgarna uppfattar som rätt och rimligt”.
Ett avgörande som är orätt och orimligt förblir orätt och orimligt även om det finns lagar som gör att det är juridiskt oantastbart. Svaret på frågan vad som är rätt och orätt är en fråga för oss alla. Den kan inte besvaras av jurister, statliga verk eller andra enskilda lagtolkare. Den ska besvaras av oss alla . Och det är därför värdediskussionen behövs. Den visar landets lagstiftare, riksdagsledamöterna, hur vi vill ha det.
