Ett problematiskt samtal

Som framgår på nyhetsplats i denna tidning har domkapitlet beslutat kalla samtliga kandidater i biskopsvalet till Borgå för samtal kring frågor som har med utövningen av biskopsämbetet att göra.

Domkapitlet har med andra ord utökat sin roll som övervakare av kandidaternas behörighet till att gälla också skötseln av de ämbetsuppgifter som en biskop har och lovar sköta.

Domkapitlet och biskopen handlar säkert med kyrkans och stiftets bästa för ögonen. Handlandet är också annars förståeligt.

Det finns uppenbara förväntningar på att domkapitlen – som det heter – gör något om någon kandidat på grund av sin övertygelse säger nej till kvinnliga präster.

Om en sådan blir vald uppstår högljudda och synliga problem och senast då undrar man allmänt varför det berörda domkapitlet inte ingrep tidigare.

Biskopens förklaring till detta ytterst sällsynta förfarande är enkel. Domkapitlet vill veta om kandidaterna är beredda att fullt ut handla i enlighet med det som kyrkoordningen stadgar och det som de lovar i samband med biskopsvigningen.

Även om samtalet formellt och officiellt gäller alla kandidater och allt som har med biskopsämbetets förpliktelser att göra är det klart att det är ämbetssynen som föranlett samtalen.

Eller rättare sagt: den ämbetssyn som en av kandidaterna har.

En berättigad fråga är varför en präst som vet att han inte på grund av sin övertygelse fullt ut kan utföra åligganden förknippade med biskopsämbetet ändå nomineras och låter sig nomineras.

Den frågan kan endast valmansföreningen och kandidaten själv besvara. För många utomstående ter det sig säkert märkligt och klandervärt och för domkapitlet problematiskt.

I vilket fall som helst är den frågan sekundär då det gäller domkapitlets agerande i den pågående biskopsvalsprocessen.

Agerandet väcker också en rad frågor. En central fråga är vad som egentligen är den yttersta avsikten med samtalen. Förklaringen att domkapitlet vill informera sig om kandidaternas avsikter visavi ämbetsåliggandena låter ihålig.

Om de enskilda domkapitelsmedlemmarna anser att den information massmedierna ger inte är tillräcklig, kunde de personligen ha vänt sig till kandidaterna med sina frågor.

Nu valde medlemmarna, med undantag för stiftsdekan Sixten Ekstrand som själv är kandidat och därmed jävig och en av dem som kallats till samtal, alltså att göra det officiellt som ett myndighetskollektiv.

Men för domkapitlet som kollektiv och myndighet kan eller får biskopskandidaternas svar inte ha någon betydelse för valprocessen.

Domkapitlet har nämligen inget mandat att göra officiella bedömningar av kandidaternas lämplighet.

Oberoende av vad som framkommer under samtalen kan domkapitlet inte stoppa en kandidatur. Bedömningen av en biskops förutsättningar att sköta sin ämbetsutövning kan inte, i motsats till vad som är möjligt i samband med kyrkoherdeval, göras på förhand.

Detta kan ses som en brist, men så är det.

Dessutom ter det sig berättigat att fråga om det lämpliga i att domkapitlet tar sig rollen som preventiv bedömare av hur dess blivande chef kan tänkas utöva sitt ämbete.

För den sittande biskopens del gäller frågan om lämplighet det faktum att han i och med den uttalade avsikten med samtalen också tar sig rollen som förhandskontrollant av sin efterträdares kommande ämbetsutövning.

Att det finns en avsikt med samtalen är klart: avsikten är att påverka elektorerna och deras valbeslut.

Det är här ett stort frågetecken måste sättas.

Det är svårt att tro att det skulle vara moraliskt korrekt eller acceptabelt att en myndighet på detta sätt försöka påverka elektorerna och valutgången i ett biskopsval.

Visserligen är det i och för sig lätt att förstå och dela domkapitlets oro vid tanken på att stiftet skulle få en biskop som inte fullt ut sköter sina ämbetsuppgifter.

Till exempel inte övervakar att Guds ord predikas i enlighet med kyrkans bekännelse. Frågan är dock om detta är en av anledningarna till domkapitlets oro, eller om man helt fokuserar på vägran att prästviga kvinnor eller att dela altargemenskapen med kvinnliga präster.