Mao Lindholm
Lisa Enckell sade i sitt anförande att hon inte längre orkar med en kyrka där dåligt uppförande godkänns och andligt högmod råder.
Mao Lindholm
Patrik Göransson, kyrkoherde i St Mikaels församling i Tallinn, tog emot kryssningsgästerna från Finland.
Susanne Räihä som är nyinvald i församlingsrådet (och i gemensamma kyrkorådet, och i kyrkofullmäktige) i Esbo, säger att den första tidens arbetsmängd har varit mycket krävande.
– Församlingen har nog gjort sitt bästa för att informera och utbilda oss nya förtroendevalda men fortfarande vet jag väldigt lite om vad som egentligen sker i det vardagliga församlingsarbetet – hur dagklubbarna fungera, hur diakonissornas vardag ser ut, et cetera.
Även Anders Westerholm i den nya Johannesförsamlingen står, av förståeliga skäl, ännu något frågande inför den omstrukturering som är på gång i huvudstadens centrum. Församlingen är ny, den nya kyrkoherden har inte tillträtt, pusselbitarna ligger delvis ännu utspridda.
– De fjorton medlemmarna i församlingsrådet kämpar mycket bra tillsammans. Sex-sju arbetsgrupper har utsetts och de skall så småningom engagera sig i diakonin, ungdomsarbetet, pensionärskretsar med mera.
En delvis helt annan infallsvinkel på frivilligarbetet bjöd Lisa Enckell på i sitt anförande. I mera skönlitterära termer anlade hon en känslosam aspekt på frivilligheten i församlingen:
– Jag saknar tålamod, hopp och förtröstan. För just nu är jag så frustrerad på min skenheliga kyrka, där väckelsefromheten kväver glädjen med sin ålderdomlighet, där byråkratins stålhandske stryper all kreativitet och den intellektuella lättjan dämpar all förnyelse.
Läs mera om inspirationsdagen för förtroendevalda i Kp 17/09.
