Nina Österholm
– Det heter att prästerna ska vara experter på existentiella frågor och det kan Lennart Belfrage i princip hålla med om. Men i verkligheten är det inte så. Vart tar de vägen med alla sina begravningar? Hur underhåller de sin kallelse? Hur visar de omsorg och ansvar inför sig själva och andra om de inte ens har en egen själasörjare? undrar han.
Stiftspsykolog Lennart Belfrage har genom frågeformulär, djupintervjuer och fallstudier undersökt hur församlingspräster i Svenska kyrkan upplever frågor om meningsskapande och utbrändhet, rapporterar Kyrkans tidning.
– Prästerna säger att de saknar verktyg och instrument för att gå den postmoderna människan till mötes och inleda dialog kring de existentiella hälsofrågorna.
Samtidigt uppger prästerna att de saknar respons på sina insatser. De
upplever inte att de är efterfrågade i sin egenskap som teolog. Känslan
av tomhet, tvivel på kallelsen och resignation kryper sig på.
Engagemanget och entusiasmen stelnar. Meningsfrågan kommer som ett brev
på posten: är detta meningen med att vara präst?
Pastoral skam
Belfrage säger att prästen måste utveckla existentiell kunskap parallellt med annan praktik och teoretisk kunskap. I vår tid är den moraliska lyhördheten högst betydelsefull, menar han.
– Det förväntas att präster ska kunna hantera sin existentiella ångest.
Om de inte kan göra det kommer också den pastorala skammen. Det lider
många av.
Enligt Belfrage är det okej att ha ångest och känna skam.
– Men låt oss tala om det. Jag vill att problemen ska tas på allvar. Läget är allvarligt, säger Lennart Belfrage.
