Motion subventioneras friskt, många gånger på övriga intressesfärers bekostnad. För mig som aldrig lyckats följa någon rörelsekoreografi och inte ser tjusningen i att flåsa fläsket av mig känns det bittert. Varför görs inte kultur lika lättillgängligt för gemene medborgare som sport? Vart försvann den höga uppskattning som tidigare visades mot filosofi, konst och retorik?
Det är inget fel med att sköta om sig själv, men människan är ju inte bara kropp. För att inte bli en tom tunna eller ett ytligt muskelknippe behöver hon mentala utmaningar och intellektuell gemenskap. Problemet är att empati, fantasi och kreativitet ofta upplevs som tidsödande nonsens eller elitistiskt snobberi.
I hemlighet drömmer jag fortfarande om att kunna dela kompisarnas tjusning över en varm dusch efter ett krävande motionspass. Men det är inte det som det handlar om. Utan om valmöjligheter och acceptans. Om att bli erbjuden en endaste diskussions- eller teatergrupp på Arbis som komplement till tiotals gymnastikkurser och tingeltangelverkstäder.
Kulturarbetares och pedagogers utmaning är att ta ner sitt levebröd till den vanliga människans nivå utan att bagatellisera eller överdimensionera. Min och din utmaning är att kämpa mot likriktning och social press. Att våga tänka självständigt och bli berörda utanför vår vardagssfär – något som är möjligt endast om vi vågar släppa taget om den fysiska verkligheten ett slag.
Marina Wiik
