Samma dag som Israel utropades förklarade de omkringliggande arabstaterna den nybildade staten krig.
Situationen på Västbanken och Gazaremsan är kort sagt en följd av att Israel har försvarat sin existens.
De aktuella striderna på Gazaremsan gäller ytterst samma sak eftersom Hamas mål är att ersätta staten Israel med en islamisk stat omfattande nuvarande Israel, Västbanken och Gaza.
Den målsättningen är Hamas inte ensamt om. Iran talar öppet om att utrota Israel och kasta judarna i havet. En del av arbetet med det projektet kan sägas skötas via Hamas i Gaza och via Hizbollah i Libanon.
Inte att undra på att man i Israel ser mycket allvarligt på de kontinuerliga raketangreppen från Gaza (över 3 200 endast år 2008) och på det hot mot 750 000 civila som de utgör.
Den kritik som har riktats och riktas mot Israel är inte att Israel försvarar sin existens. Däremot anses Israel använda för mycket våld och att våldet i allt för hög grad drabbar civila.
Påståendet om överdimensionerat våld måste ses mot bakgrunden av det som ovan sagts om det övergripande hotet mot Israels existens. Gör man det uppstår bland annat frågan: hur mycket våld är lagom för att rädda sitt liv eller trygga en normal existens?
Bakom kritiken om övervåld skymtar ofta hänvisningar till de onekligen avgörande skillnaderna i frågan om vapen och vapenteknologi. Kritiken är endast delvis korrekt eftersom jämförelsen uteslutande gäller den materiella och inte minst den högteknologiska sidan av krigföringen. När det gäller andra sidor har det visat sig att Hamas är vida ”överlägset” Israel.
I motsats till Israel är nämligen Hamas berett att aktivt och målmedvetet använda civila och byggnader som vapen i kriget. En av ledarna, Ayman Taha, uttryckte detta för nyhetsbyrån AP med att konstatera att Hamas styrkor ”finns närvarande på varje gata och i varje hus”.
Också synen på konflikter och krig ger Hamas vapen av det icke materiella slaget.
Enligt Hamasledaren Osama Hamdan innebär Israels markoffensiv att ”himlens portar har öppnats för Hamas martyrer”.
Hamasledarna vet mycket väl att deras krigstaktik leder till att många civila får sätta livet till, såras och lider.
Men det ingår i deras vapenarsenal. De vet att det är Israel som huvudsakligen kommer att beskyllas för offren.
Verkligheten är därför just som ärkebiskop emeritus John Vikström uttrycker det (Hbl 8.1.): ”Israels agerande är den mest effektiva metoden att skapa nya terrorister”.
Men slutsatsen av att detta kan väl knappast vara att Israel bör avstå från att försvara sitt land och sitt folk?
Israels försvarsminister Ehud Barak har för sin del i ett tal till israelerna konstaterat att man tvingas ”betala ett högt och smärtsamt pris” för operationen, som döpts till Gjutet bly.
I dessa uttalanden kan man se två centrala skillnader i synen på kriserna och krigen.
För Hamas är det fråga om ett överjordiskt kall att med alla medel utrota den judiska staten Israel. Ett kall som öppnar himlens portar om det kräver ens liv att förverkliga det.
För Israel är det nödvändigt men smärtsamt att på detta sätt försvara sin rätt att finnas till och medborgarnas rätt till ett normalt liv.
Orsaken till den nu aktuella väpnade konflikten är också primärt att Hamas valde att eskalera sina raketangrepp mot Israel. Ännu i september och oktober gjordes endast två respektive tre angrepp. I november var antalet 150 och i december 120.
Man kan naturligtvis spekulera i vilken betydelse till exempel val i Israel och USA har, men som sagt: det primära är att Israel inte får leva i fred, i lugn och i ro.
Att kriget har konsekvenser som humanitärt sett är oacceptabla förändrar inte den saken.
Låt oss avsluta med ett tankeexperiment. Vem eller vilka tror eller anser ni att Israel skulle angripa militärt om alla de som nu önskar och arbetar för dess undergång skulle erkänna dess existens och judarnas rätt att leva i lugn och ro i sitt eget land?
Stig Kankkonen
