– Jag gillar att det inte är lång väg till altaret, att Nykarlebyborna kan parkera utanför kyrkan och kalla kyrkan sin. Det är folkets kyrka och den ska inte få övertas av någon grupp, säger Lars-Johan Sandvik, kyrkoherde i Nykarleby.
Mera ogillande toner uttryckte Sandvik mot övertro på centraliserade insatser, på temaår och totalplaner.
– De bär lukten av kontor och glöms ofta bort. Förnyelse kommer sällan uppifrån. Men vi behöver själva vakna, se våra egna brister och hitta medel för dem i det andliga livet.
Riktig kärlek
– Jag ser en institution som kämpar i förändringsvåndor, sade Barbro Teir, VD på Söderströms förlag som sade sig kommenterade ur ett utanför perspektiv.
Hon ville se kyrkans medlemmar leva ut kärlekbudskapet istället för att schabbla bort det.
– Lär människorna vad riktig kärlek är, det skulle vara radikalt. Våga dra till er istället för att springa efter de som skriver ut sig.
Också Församlingsförbundets verksamhetsledare Kalle Sällström tog fasta på utskrivningarna.
– Många av dem som lämnar kyrkan är högst religiösa men skriver kanske ut sig på grund av sakfrågor. Är det då ett problem för kyrkan att de skriver ut sig eller handlar det egentligen om ekonomi? Att färre medlemmar minskar på medlen. är det egentligen ekonomiska lösninagr vi borde söka?
Kyrkan i morgon
Hur ska då morgondagens kyrka se ut?
– Öppen. En kyrka som söker enhet i mångfalden och som ger rum för de medlemmar som finns där, säger Heidi Jäntti, kaplan i Sibbo.
Hon vill satsa på människomöten genom existerande kontaktytor som förättningarna.
– Kyrkan måste våga finnas i samhället och våga engagera sig i sina medlemmars liv.
