Egentligen borde jag rusa vidare till nästa seminarium men doften från kockskåpet får mig att stanna till. En av dagens kockar, Paulo Roberto, rör om i grytorna. Med sig i köket har han sina föräldrar.
– Vi har alltid lagat tillsammans med min man, säger mamma Roberto och tar pappa Roberto i försvar – som mest hänger i köket. Ber man honom göra nåt visar han bara upp sitt skadade finger – han har skurit sig, säger han.
Paulo själv säger sig tillreda 90 procent av maten i familjen.
– Nuförtiden är det lättare att laga italiensk mat i Sverige, men förr odlade gubbarna allt själva, nån filur hade till och med en egen snigelodling i garaget eftersom de svenska inte smakade gott.
Hans devis är att det är otroligt viktigt att äta.
– Italienarna har mycket att lära av oss, som att stanna vid rödljusen till exempel. Men i Italien äter 90 procent av tonåringarna hemma – och det är inte för att italienska tonårsföräldrar är trevligare än andra utan för att maten är god!
– När jag kommer till mina fastrar i Italien är den första frågan jag får: vad har du ätit i dag? Om man har ätit gott har det sannolikt varit en bra dag.
Varje måndag ringer pappa Roberto hem till Italien och talar med släktens matriark som ger order om hur familjen ska sköta sig.
– Oftast säger hon: skaffa flera barn!
För att föreviga sin färgglada släkt började Paolo skriva en släktkrönika till sina barn.
– Men när jag skrev blev jag hungrig och den verkliga synden skulle ju vara att glömma bort recepten, så jag åkte ner till Italien och frågade mina fastrar: nå, hur kokar man pasta? Då utbröt tredje världskriget, för de gör ju alla på olika sätt.
