Från ord till handling

Wiik skriver bland annat:

”För de frikyrkliga tidningarna är litenheten det allt överskuggande fenomenet. Därför skulle samarbete löna sig. Det skulle också garantera mångfalden i vår del av det svenska språkområdet. Problemet är de olika kulturerna inom samfunden samt de olika betoningarna i den kristna tron.”

I samma ledare informerar Wiik sina läsare om att det från Kyrkpressens sida ”förekommit trevare även till det frikyrkliga fältet om samarbete”.
Wiik avvisar inte direkt trevarna, men ”här är förhållandet till den lutherska kyrkan problematiskt med sin dominerande ställning”. Och Wiik fortsätter: ”Hur de juridiskt självständiga samfunden skall kunna bevara sin särart i denna kontext är svårt att se”.

Ett försök till sammanfattning av Wiiks resonemang kunde se ut till exempel så här:
De olika kulturerna och religiösa profilerna gör det svårt för frikyrkorna att samarbeta med varandra. Samarbetet med Kyrkpressens är problematiskt med tanke på tidningens förankring i den dominerande folkkyrkan.
Sammantaget är det alltså så att de små inte kan samarbeta och tillsammans kan de inte samarbeta med en stor. Allt därför att samarbete misstänks hota det som kallas samfundens särart.
Risken är att den enda särart som snart är kvar är litenheten med allt vad det innebär i detta sammanhang, men den är väl knappast någon mån att slå vakt om?

Kan man inte bryta denna resonemangsmodell är det tämligen omöjligt att se framtidens melodi i dur för de kristna tidningarna och tidskrifterna. Sannolikare är att vi får uppleva hur de glada segersångerna mattas av och blir nynnande och i bästa fall ett eko av tider som varit.
Att alternativet till den utvecklingen inte är att de små kristna tidningarna går mot större upplagor och bättre ekonomi torde alla vara överens om. Samma gäller för övrigt också stora kristna tidningar.
Åtminstone har ingen gjort sig tolk för en så (över)optimistisk framtidstro.

Det enda realistiska alternativet för överlevnad är följaktligen samarbete och ett så omfattande samarbete som möjligt. Även om det är så, är det lätt att förstå den oro som finns för att det samfundsspecifika ska försvinna om samfundets språkrör blir en del av ett större sammanhang.
Med tanke på hur verkligheten ser ut borde oron mera gälla en framtid där samfundet inte har något språkrör alls. Detta i synnerhet som identitetsriskerna i och med samarbete kan och bör minimeras.

Samarbete innebär bland annat att parterna kommer överens om vad man kan samarbeta kring, hur samarbetet skall ske samt vilka principer och regler gäller. Kort sagt är det fråga om att alla parter ska vara beredda att ge och ta i största respekt för varandras särart.
En viktig del av en eventuell samarbetsprocess skulle därför vara att tillsammans kartlägga vad man är mest rädd för och sedan se vilka modeller som bäst tryggar det som man är mest rädd om.

Med tanke på att vi alla som jobbar med kristna medier inte är annat än verktyg för det kristna frälsningsbudskapet är den centrala fråga vi bör ställa hur Gud bäst kan använda oss. Är det viktigaste att skapa bästa tänkbara förutsättningar för att det budskapet kan föras ut så starkt som möjligt, eller är det viktigaste att slå vakt om den egna kulturen och de egna betoningarna?
I princip är alla säkert överens om att det är det förra. Nu skulle det därför gälla att tillsammans så fördomsfritt som möjligt se över hur det praktiskt kan göras och gå från ord till handling.

Kyrkpressen trevar vidare och inviten till samarbete står fast.