Det var Mika Waltaris Totuus Virosta, Latviasta ja Liettuasta (Sanningen om Estland, Lettland och Litauen), som utgavs våren 1941 i Sverige under pseudonym. Nu, författarens 100-årsjubileum till ära, har den lilla men innehållsrika boken getts ut på nytt. Denna gång i Finland under riktigt namn.
Den initierade texten har sin bakgrund i att Waltari under mellanfreden arbetade på statens informationsverk – eller vad nu Valtion tiedotuslaitos hette på svenska – och hade tillgång till oförskönade ögonvittnesskildringar och spionagedokument samt polisens papper rörande de tre baltiska länderna.
Boken är ett intressant dokument ännu i dag.
Mina tidigare förbjudna böcker läste jag under kalla krigets dagar uppkrupen i mosters soffa. De första skildringarna om finska öden och livet bakom järnridån hade kommit ut och väckt stor uppmärksamhet. Farbror Einar, som var karelare, hade böckerna i sin hylla. Han var helarg på tingens tillstånd, förstås, och jag beslöt raskt att läsa böckerna.
De var mycket upplysande.
Sedan skärptes den politiska tonen och böckerna blev förbjudna. Farbror tog ner dem från bokhyllan men vägrade att förstöra dem. Långt senare dök de upp i en papplåda på lidervinden.
Under kalla krigets tid var Bibeln en förbjuden bok i österled. Detta bedrövliga faktum skulle kännas nästan overkligt i dag om det inte var så väldokumenterat. Och om inte kristen tro alltjämt sågs med förföljarblick i många länder. Tidsandan hand i hand med kompisen Politiskt Korrekt är ett ruskigt arbetspar när det vill sig illa.
Så det är bäst att läsa de förbjudna böckerna så länge man har dem till hands.
