I vår patriarkaliska kyrkliga tradition har kvinnan dessutom osynliggjorts både i teologin och i kyrkans tal om livet. Kvinnor och kvinnors erfarenheter lämnas utanför det budskap kyrkan förmedlar. Som en motreaktion mot detta har feministteologin under de senaste årtiondena arbetat för en teologi där kvinnan inkluderas som jämställd med mannen. En av strategierna har varit att skriva om gudstjänstens traditionella språk ur kvinnoperspektiv, med vad man kallar könsinkluderande språk.
Merete Thomassen har i sin färska avhandling analyserat könsinkluderande språk i norskt gudstjänstspråk.
– Den största vikten i de gudstjänster jag analyserat ligger på könsneutralt språk, ett språk där Gud varken framstår som man eller kvinna. Jag har bara hittat två exempel på kvinnliga metaforer i mitt material, och där framställs Gud som mor och björnmor och Jesus som vänlig barnflicka. Dessutom finns det avsnitt där hela det feministiska problemkomplexet omtalas, främst i predikningarna, berättar hon.
Det som överraskade Thomassen var att kvinnliga metaforer inte automatiskt återupprättar kvinnan som del av Imago Dei. Också i avsnitt där de feministiska språkreglerna har följts till punkt och pricka kvarstår en asymmetri mellan Gud och människor.
Men det finns också avsnitt i de norska liturgierna där människans gudalikhet har återupprättats. En närmare analys visade att det var texter där Gud och människor samarbetar och strävar mot samma mål.
– I de avsnitten ser människorna ondskan och förtvivlas över den tillsammans med Gud.
Läs mera i Kp 37/2008.
