Jag har sett fram emot den här dagen. Första gången då jag hade tvättat fönster i det här huset grät jag. De såg inte alls rena ut. Och det hela var obekvämt tillställt. De flesta rutorna måste lyftas bort inför tvättningen, både inne och ute. Så har vi haft det i femton år.
Och ändå, då jag vaknade i morse så tänkte jag på det gamla husets själ. Hade huset ändå föredragit att få ha sina gamla fönster, få kvarstå med lite skum utsikt så här på äldre dagar?
Så kom hantverkarna. Ut med alla de gamla fönstren och i snabb takt in med de nya. Medan jag jobbar med mina texter hör jag ljud av motorsåg och snabba fötter. I mat- och kaffepauserna tar jag en sväng genom huset och ser förändringen steg för steg.
Det blir bra. Både för oss och för huset. Jag tänker ställa till med fönsterfest.Förändring både skrämmer, sporrar och gör ont. Det finns förändringar vi spjärnar emot med all makt. Och ändå när de är gjorda så märker vi att det var bra.Vid eftermiddagskaffet känns det som om också huset skulle säga tack.
Medan reparationerna i övrigt pågått har vi fått se nya sidor av vårt hus. Köket har vi flyttat till källarvåningen, där det redan fanns både spis och diskbänk. Intimt, mysigt och lagom primitivt tycker vi och får extra motion av att springa upp och ner i alla trappor.
Då man börjar rota i ett gammalt hus är det mycket som måste bort, samtidigt som det verkligt hållbara blottas. Mitt i byggdammet har jag fått ett ord från andra Petrusbrevet tre/aderton att stava på. En uppmaning att växa till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare.
Växa i nåden. Jag tror att nåd är en hållbar konstruktion. Men det behöver rensas i livsbygget för att nåden skall få plats.
