Så åtminstone denna gång för mig. Efter en 24 timmar lång resa, två mellanlandningar och en tidsskillnad på tio timmar ter sig kontrasten mellan Kaliforniens heta sol och den finska så kallade sommaren extra stor.
Flygfältstillvaron är ett slags vakuum, men när de automatiska dörrarna sluter sig bakom mig på Vanda flygfält är det bara att inse faktum. Resan är förbi. I samma fart som smutskläderna åker ner i tvättmaskinen snabbspolas intrycken förbi i hjärnan. Varje dag nya upplevelser. Broar röda, städer spännande och vägar oändliga. Stjärnor, månar, hav och himlar.
Vardagen ter sig blek i jämförelse. Sova, äta, jobba, handla, städa. Färglöst i bästa fall, outhärdligt i värsta. Men när dygnsrytmen långsamt återfinner sig och kappsäcken mot alla odds packats upp går det trots allt sakteliga upp för mig varför hemma ändå är nummer ett.
Kanske är det att ro en roddbåt, äta havregrynsgröt hos en vän, slå lilltån i bordet när man tvättar fönstren, plocka ett salladsblad ur eget trädgårdsland, dela ett minne med någon kär, få en inbjudan på posten eller köpa en ny diskborste på Stockmann. Att tappa skon när man cyklar, hitta smultron i diket, komma på ett roligt uttryck, dela en boll glass, springa i ösregn eller lösa ett korsord.
Så, medan intrycken av högt och stort bleknar, vågar jag långsamt på nytt tro att det är det lilla som är det stora.
Fast två saker är alltid lika bra borta som hemma, och det är skratten och vänskapen. När jag har glömt allt det andra ska jag komma ihåg hur mycket vi skrattade. Och hur gott det gjorde.





















