En bölja av delad sorg som tar sitt avsked. Tillsammans. Trots sorgen den dagen lämnar bilden ett skimrande avtryck inom mig. Styrkan i de fem svarta gestalterna vid kistan känns plötsligt unik. Detta är systerskap utan biologiska band, ett självvalt släktskap. Det har inte uppstått över natt, utan har krävt arbete, ansträngning och självprövning. Våra individuella processer för att hitta oss själva har fått sällskap av processen att hitta fram till varandra.
I boken Rummet inom dig nämner abbot Christopher Jamison det goda samtalet som en nödvändig väg till verklig gemenskap. Utan samtal, allvarliga samtal, menar han att individen inte kan vara fri och komma till sin rätt i en gemenskap. Då blir gemenskapen falsk och ytlig. För att kunna vara sanna med varandra måste vi först kunna vara sanna med oss själva. Det vågar vi bara om gemenskapen är en trygg plats där vi kan ge uttryck för våra känslor utan att vara rädda för att de fördöms eller nedvärderas.
Mitt främsta inlärningsfält för det goda samtalet har varit det systerskap som den där dagen delade den svarta känslan. Visst har vi mycket kvar att lära oss om det goda samtalets regler, men grunden finns där. Tidvis provocerande, utmanande, irriterande och skrämmande inbjuder vår samvaro gång på gång till en upptäcktsfärd i oss själva och i en god gemenskap.
Jobbigt? Ja, tidvis. Och utmattande. Men i gengäld står vi där i dag, fjorton år sedan det började, och lägger ner våra blommor över en ordlös sorg. Tillsammans inför döden på samma sätt som vi står inför livet. Och jag önskar att våra goda samtal aldrig någonsin ska ta slut.
