Claus Terlinden växte upp i sydvästra Tyskland, lite norr om staden Stuttgart. Som barn och ungdom var den katolska kyrkan hans andliga hem. Som 16-åring lämnade han kyrkan och blev ateist.
– Jag tyckte det var fullkomligt orimligt att Gud skulle finnas.
I dag är Claus Terlinden omsorgspräst i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Om det finns ett spektrum av tro så rör han sig lite fram och tillbaka, men sedan många år tillbaka sällar han sig till de troende tvivlarna.
– Om man möter världen med öppna sinnen, hur kan man inte tvivla på en god Gud? För mig handlar tro om att ändå tro på en god Gud, fast jag inte ser det. För jag ser det inte. Eller jag ser det glimtvis, men samtidigt finns det så mycket fel i den här världen, säger han.
Varför började du söka igen?
– Jag har alltid försökt förstå hur livet, tillvaron och den här världen funkar. Därför är naturvetenskapen också väldigt viktig för mig. Det som sparkade mig till den troende sidan igen var en biografi om Martin Luther King.
– Jag tänkte att om han gör det han gör på grund av sin kristna tro så måste det finnas något som är viktigt och värt att lära känna där.
Tillgänglighet är teologisk spetsforskning
I Tyskland började Claus studera teologi, men också svenska. Hans lärare i svenska var finlandssvensk och i slutskedet av studierna fick Claus ett stipendium som förde honom till Åbo Akademi. Sedan 28 år tillbaka bor han i Karis.
I Karis jobbade han länge som församlingspastor och kaplan. Församlingens diakon tog med honom till arbetscentralen vid Kårkullas serviceboende i Karis och han lärde känna människorna där.
– Jag gick en kurs med Nalle Öhman som då var omsorgspräst. Det var han som startade upp det här med att sprida det glada budskapet om hur man kan jobba med människor med intellektuell funktionsnedsättning inom kyrkan.
I dag är Claus Terlinden själv omsorgspräst, den enda i Borgå stift. Många av de människor han jobbar med saknar språk och kan inte verbalisera sina tankar och känslor. Därför är musiken väldigt viktig i arbetet. En annan viktig aspekt är att fundera över vad man egentligen menar med det man säger.
”Jag påstår att jag jobbar med teologisk spetsforskning med just den här gruppen människor.”
– Inom teologi och kyrka har vi ett gammalt språksystem som samlat till sig en massa symboler och tankesätt under årens lopp. Jag upplever ofta att de inte funkar längre. Därför har jag funderat mycket på hur man kan översätta det till den tid vi lever i nu.
Jobbet som omsorgspräst är en förlängning av det.
– Nu jobbar jag med människor som delvis inte har något språk alls, hur förmedlar man den kristna tron då?
Vissa har ett begränsat språk och förstår inte symbolspråk, något som används flitigt inom kyrkan.
– Jag påstår att jag jobbar med teologisk spetsforskning med just den här gruppen människor. Man måste fundera mycket på vad det vi säger egentligen betyder. Som ”frälsning”. What?
Hur förklarar man frälsning för någon som inte har ett språk?
– Ja, säg det! Hur förklarar man det för en person som är genomsnitts-funtad?
– Oftast har frälsning att göra något med att man stöter på utmaningar i livet och får sätt att hantera dem, att leva med dem eller att leva genom dem tillsammans med någon annan.
I det kristna symbolsystemet har frälsningen ofta förlagts till en annan tid, bortom döden.
– Jag tror det är obibliskt. Om frälsning ska ha någon betydelse så är det här och nu. Inte gick ju Jesus omkring och sa: ”Jag ska hjälpa dig, men först när du är död och begraven.”
I den församling Claus Terlinden i dag jobbar i förklarar han frälsning genom gemenskap och att finnas till för varandra.
Ett annat knepigt begrepp är ”himlen”. Symbolerna talar om något verkligt, men samtidigt blir det helt fel om man tar det ordagrant.
– I berättelsen om Jesus förtydligas något, att det finns en välvillig kreativ öppenhet i framtiden om man vill ta tag i den. Det är kanske där jag skulle placera ord som himmel.
Är tro som verbaliseras värd mer
Claus Terlinden har en tvådelad arbetsbild. Han jobbar praktiskt med att hålla andakter på dagverksamheter och boenden och organisera omsorgsskriftskola. Han försöker också lansera ”Mässa med alla”. En mässa där man pratar lätt svenska och alla kan delta på sina egna villkor.
– Där pratar man inte om till exempel att Jesus bor i ens hjärta. Det blir alldeles konkret för människor som uppfattar det ordagrant.
– Jag kan inte alls säga att jag behärskar det här. Men det handlar om att vid varje ord och mening fundera: kan jag göra det enklare? Att till exempel prata om Gud som en far kan vara krångligt, vad betyder det? Istället kan jag säga att Gud bryr sig om dig.
Den andra delen av hans jobb går ut på att utbilda kollegor.
– Jag tror att alla församlingar har nytta av att bli uppmärksamma på de här frågorna. Jag hinner inte fara omkring så mycket så jag måste få mina kollegor i församlingarna att också sköta det.
Intresset för att jobba med tillgänglighet varierar, enligt Claus Terlinden. Många diakoner är väldigt duktiga på det.
– Men prästerna är så fokuserade på det där babbeljobbet som inte fungerar för människor med intellektuell funktionsnedsättning, och inte heller för många andra människor.
Han konstaterar att vi har en ganska intellektualiserad uppfattning av tro.
– Det funkar inte för många av mina människor. Därför måste jag fundera på vad tro egentligen är. Är det att man kan läsa trosbekännelsen? Jag kan tänka på många som egentligen inte kommunicerar, eller åtminstone inte verbalt på ett sätt som jag förstår direkt.
– Vad är tro för en sådan människa? Är min tro bättre eller mer för att jag kan verbalisera den eller är verbaliseringen bara en rolig lek som egentligen inte betyder så mycket? Ju mer jag funderar desto mindre vet jag.
”På en konfirmation ropade en konfirmand: Kan vi sjunga Lille katt? Jag sa okej, vi sjunger Lille katt som sista psalm.”
Hur närmar ni er tron på en omsorgsskriftskola?
– En jätteviktig sak är att vi firar mässa varje dag. Det hjälper inte att förklara hur man gör, utan man måste göra och göra. Jag använder stödtecken och vi sjunger mycket.
Vad gäller urvalet av sånger är det viktigt att samma strofer upprepas flera gånger, eller att det finns en bra refräng så att de som deltar kanske hinner lära sig någon strof utantill.
– Jag är ganska öppen för vad de kan. På en konfirmation ropade en konfirmand: ”Kan vi sjunga Lille katt?” Jag sa okej, vi sjunger Lille katt som sista psalm.
Det är väldigt viktigt att dagarna är strukturerade.
– Det behöver de flesta ändå. Också vi i mitten av normalfördelningskurvan. Assistenterna är otroligt viktiga i det arbetet. De är dyra men värda sina pengar, och då får de ändå för lite betalt. Som assistent på en omsorgsskriba är man i elden 24/7.
Om man sammanfattar kretsar omsorgsskriban kring att få till små stunder av gemenskap. Några djuplodande konversationer blir det sällan, även om det också händer.
– Men alla känslor finns där. Det handlar om att få ha dem och att lära sig hantera dem.
Vad är det bästa med ditt jobb?
– Alla utmaningar och att det också är ganska roligt däremellan. Sen får man mycket kramar. Det är ett väldigt äkta jobb, tycker jag. Jag är oftast mycket välkommen dit jag kommer.
Men visst har det också funnits stunder då han inte varit särskilt välkommen.
– På ett ställe där jag haft sångstunder brukar en person stiga upp och säga: ”Jag orkar inte med den här skiten.” Det händer ju också i det helt vanliga församlingsarbetet, men där säger man det kanske inte högt.
Vad är mest utmanande?
– Att området är för stort. Jag lever med ett ständigt dåligt samvete för att jag inte hinner till alla ställen.
Vad kan vi tänka på för att göra kyrkan till en bättre plats för människor med intellektuell funktionsnedsättning?
– Kanske det som står i psalmboken: ”Möt mig nu som den jag är. Håll mitt hjärta nära dig.” Den sången tycker jag mycket om och den säger vad det handlar om.
Något som många i Claus Terlindens församling saknar är vänner. Om man vill göra något tycker han att man kan försöka bli vän med någon, och samtidigt vara öppen för att personkemin kanske inte funkar och att man i så fall behöver ta ett steg tillbaka.
– På sätt och vis är det kanske det som hela den kristna tron handlar om. Att vi ska bli vänner med varandra. Det är inte bara en feel-good- grej. Det är en ganska stor uppgift. Och igen, det är inget som gäller bara i min församling, det gäller hela kyrkan.
Omsorgsskriftskolan
- Varje år ordnas en omsorgsskriftskola i Borgå stift. Verksamheten är ambulerande och ordnas på olika orter från år till år.
- Under omsorgsskriftskolan är både kropp, själ och ande i fokus. Promenader, meditation, massage och kreativa inslag varvas med mässor och musik.
- Det finns inget register för vilka församlingsmedlemmar som har en intellektuell funktionsnedsättning. Om du eller någon du känner vill delta i omsorgsskriftskolan, kontakta din församling för mer info.
