Hennes ord är ett eko av människor på sydligare breddgrader som de senaste tiderna ropat ut att de kraftiga prishöjningarna gör att de inte har råd att köpa mat. Hungerkravaller har förekommit i latinamerikanska, afrikanska och asiatiska länder, från Haiti till Filippinerna. Och det är troligtvis bara början. Priset på vete har ökat med 130 procent på ett år och bara sedan årsskiftet har priset på ris fördubblats. Andra livsmedel har också höjts kraftigt.
Vad beror det på, frågar jag min vän tidningsläsaren.
– Ogynnsamt väder med minskande skördar, ökande förbrukning och att en del av skörden blir biobränsle.
När folkrika länder i Östasien har förbättrat sina ekonomier vill folk ha mera kött och det gör att mer spannmål behövs till djurfoder.
Plus att höga oljepriser gör transporterna dyrare, att det efter allt rovfiske börjar råda brist på fisk och att risproducerande länder slutat exportera för att avhjälpa egen brist.
Josette Sheeren, direktör för FN:s matprogram säger att det idag finns 854 miljoner svältande människor och att de blir fyra miljoner fler varje år. ”Vi står för det tajtaste utbudet av mat i modern tid. För världens mest sårbara prissätts maten bortom deras räckvidd.”
Kusligt.
Mitt i läsningen om hungern får jag frågan när jag önskar äta lunch. Magen reagerar med förväntan.
– Jag försöker skriva om hunger, svarar jag skuldmedvetet.
Att förstå detta med hunger är svårt när butikshyllorna svämmar över av matvaror från när och fjärran. Och vi har råd att fylla köpkärran och äta oss mätta.
Men på samma Guds gröna jord kurrar allt fler omättade magar.
Och vad kan jag göra åt det?
