Ge upp? Begreppet finns inte i Gunilla Sjövalls vokabulär. Hela sitt liv har hon strävat framåt – om det sedan gällt studier eller handikappades rättigheter. – Någon måste ju gå först, varför inte jag?
| |
| Gunilla Sjövall är van att kämpa för sin sak. Handikappades rättigheter är ett tema hon jobbat för i hela sitt liv. |
– Jag hade en underbar barndom. Mina föräldrar ville att jag skulle få samma upplevelser som andra barn. Kanske var det därför som åren i Invalidskolan i Brunakärr blev så jobbiga för henne. Skolan var en egen värld, där eleverna behandlades som patienter och vårdades.
– Det var alldeles hemskt. En gång hade vi maskerad och jag hade tagit mammas smink för att jag ville vara fin. Resultatet blev som du kan tänka dig. Personalen reagerade med att tvätta våra ansikten med tvål och nagelborste, minns hon. Och fast det inte var något egentligt fel på undervisningen fick hon nog på fem år. Efter det sökte hon in till läroverk och kom in på ett års prövotid.
– Det var mitt livs skola! Där lärde jag mig vad äkta jämlikhet är. Ingen retade mig och jag var med överallt. När kompisarna på rasten klättrade på berget invid skolan drog de mig med i min rullstol. Och när de fick kvarsittning satt också jag kvar, skrattar hon.
Fördomar stängde dörrar
Efter gymnasiet blev Gunilla den första personen med gravt talhandikapp som ville börja studera språk. Att hon fick back tolkar hon i dag som ett fall av ren och skär fördomsfullhet, en rädsla för något som var nytt och skrämmande.
– I dag skulle det inte längre gå igenom. Speciellt efter den nya grundlagen som förbjuder diskriminering. Till slut kom mamma Hagars professor i fonetik på en lösning. Gunilla ville studera engelska, men fick nej med hänvisning till sina talsvårigheter. Den här regeln gällde enligt universitetet främmande språk, men den kunde inte tillämpas på en persons modersmål. Så efter avklarat inträdesprov blev Gunilla antagen till studier i nordisk filologi och svensk litteratur. Och även om hon mötte motgångar fick hon också uppleva positiva förändringar.
– Hela institutionen för svensk litteratur flyttades till Porthania för min skull, för där var det lättare att röra sig med rullstol, berättar hon.
Från elektrisk dörr till lagförnyelse
För att bana väg för andra handikappade i studier och samhälle var hon år 1973 med om att grunda föreningen Kynnys ry - Tröskeln r.f., där hon senare jobbade som utbildningssekreterare i sjutton år. Föreningen började som en studentförening i den andra grundaren, Kalle Könkköläs, anda.
– Han brukade säga att världen inte förändras om vi inte förändrar den. Och på den tiden var vår värld Helsingfors universitet. Vårt första mål var att få en elektrisk dörr och invalidtoaletter till universitetets huvudbyggnad. Det var de synliga trösklarna som lätt kunde åtgärdas.
Värre var det med de osynliga trösklar som ännu i början av 1970-talet bland annat innebar att handikappade utbildades till sömmerskor och tv-installatörer även om deras händer inte fungerade. Men på sikt har Tröskeln r.f. haft stor inverkan.
– Vi kunde påverka Finlands lagstiftning. När offentliga byggnader byggs eller renoveras måste man numera ta handikappade i beaktande.
– Kalle Könkkölä satt i riksdagen när lagen om service och stöd på grund av handikapp stiftades. Med sin egen verksamhet kunde han visa vad det betydde för en människa att ha en assistent.
Det viktigaste de gjorde på 1970- och 1980-talen var enligt Gunilla att visa att ett handikapp inte är ett hinder, utan en utmaning.
– Vi visade att det är omgivningen som gör oss handikappade, inte den skada vi råkar ha.
Som exempel nämner hon sina sex år som frilansredaktör med ett eget program på Rundradion.
– Jag var troligtvis den enda redaktören i världen som inte kunde använda sin egen röst i sina program. Men med hjälp av mina utomstående ”röster” var det inget problem.
Läs mera i Kp 8/2008.
