Kyrkans ansikte och röst

När depressionen drabbade Finland på 90-talet var tjänstemännen vid de stora kyrkliga samfälligheterna på alerten. Innovationer som matbanker och skuldrådgivning samt åtgärder att låta de arbetslösa själva skapa meningsfull sysselsättning gav en tydlig imagevinst åt kyrkan. Den gamla högerstämpeln tvättades bort, men röst och ansikte fick kyrkan inte.
Under senare år har kyrkan själv drabbats av depressionssymptom genom medlemsflykten i åldersgruppen 18-39 år. Innovationer som kan motverka de symptomen är färre.

Illustration: Jan Lindström

Inför årets kyrkomötesval backades 77 unga kandidater under 30 år upp för att ge kyrkomötet en ansiktslyftning. Resultatet blev ett invalt ombud under trettio år bland de 107 som sitter i kyrkomötet. Samtidigt föll två unga ombud ut. De två hade etablerat sig som kunniga påverkare som fått kyrkomötet att bland annat sänka rösträttsåldern till sexton år. Dessutom minskade väljarna också på antalet kvinnor bland kyrkomötesombuden.
Församlingarnas förtroendevalda gjorde kyrkovalet till en kyrklig imageförlust. Den var dessvärre inte svår att förutspå. Att äldre förtroendevalda i tusental skulle rösta på unga vuxna som de knappt hört om var optimistiskt i överkant. Stämpeln ”i kyrkan styr och ställer de äldre” sitter kvar. Valresultatet är mera än en imageförlust. Det är i beredningsskedet på kyrkomötesnivå det skulle behövas ombud som själva vet hur unga lever och tänker. Det kan aldrig ersättas med en aldrig så omfattande initiativrätt.

Frikyrkorna särskilt på kontinenten brukar häckla de traditionella samfunden med att de är dinosaurier, ett utdöende släkte, men kyrkans religiösa dimension är den som tar minst skada av medlemsflykten.
Vår finländska kyrka än en mångsysslarkoncern. Den kan professionell familjerådgivning lika väl som att hysa karismatiska väckelserörelser, den är myndighet för landets begravningsväsen, står genom skriftskolan för ett viktigt element i finländsk ungdomskultur, är en arkitektonisk byggherre och kulturskapare som dessutom konkret stått för en stor del finländsk historia. Den är också, som efter katastrofen i Jokela, en central kugge i krisvården både enskilt och på ett nationellt plan. Ibland kan det se ut som om Finlands kyrka är mer finländsk än kyrka.
Många av de unga som skriver ut sig ur kyrkan skulle mer än gärna skriva sig ur kommunen också om det bara gick för sig. Kyrkan är – bland mycket annat – en finländsk solidaritetsorganisation.

I vår mediala tid skall allt ha ett ansikte, också kyrkan. Att sätta ansikte på kyrkomötet med dess långsamma beslutsgång är övermåttan svårt. Kyrkovalet gjorde det ännu svårare.
Vår kyrka har en egen tredelningslära när det gäller makten. Kyrkomötet står för demokratin, tjänstemännen driver kyrkostyrelsen och biskoparna håller ett öga på läran. Tredelningsläran gör det svårt att säga vem som får tala med kyrkans röst och sätta ansikte på den.
Samma dag som valresultatet kungjordes – för de finska stiftens del – gick biskopsmötet ut och meddelade att biskoparna kommer att samlas oftare och uttala sig mer. Biskoparna vill vara kyrkans ansikte och röst. I en episkopal kyrka får andra element, som demokrati och diakoni, ge vika.