Kan prinsessan vara modig och rädda prinsen? Föreställningen Prins Enok – Prins Sessan ifrågasätter de könsroller vi vuxna omedvetet fostrar in barnen i.
| Joanna Wingren spelar prinsessan Sessan och Åsa Wallenius draken Felix i Blaue Fraus Prins Enok - Prins Sessan. |
Det var en gång en prinsessa som väntade på prinsen sååå länge att hennes fläta släpade i marken. Så klippte hon av den och gav sig i väg för att rädda prinsen i stället. Med på färden kom hennes bästa vän, en ängslig drake som gillade surskorpa med rabarbersylt och inte tyckte så mycket om äventyr.
Fast båda två var rädda för mörker.
Så här börjar Teaterföreningen Blaue Fraus nya barnpjäs Prins Enok – Prins Sessan, som hade urpremiär i december och som på våren ska turnera runt på daghem och förskolor i Svenskfinland. I samband med turnén är Folkhälsan med om att ordna seminarier som riktar sig till föräldrar, dagis- och förskolepersonal.
– Det är jättebra om vi på det här sättet kan bidra till att bredda sättet att vara flicka, pojke, prinsessa och drake på, säger Sara Sundell, projektledare vid Folkhälsan och ansvarig för Folkhälsans tjej- och pojkgrupper.
| |
| Sara Sundell hoppas att vi ska kunna bredda könsrollerna redan på dagis. |
– I den här berättelsen är det prinsessan som är modig och stark och draken som är rädd. Barnen som går på det referensdagis som sett föreställningen tidigare började också leka att de var prinsessor som skulle ut på äventyr!
Hur beter vi oss?
I samband med seminarierna delar Folkhälsan ut ett arbetsmaterial som i första hand riktar sig till dagispersonal. Materialet innehåller tips på olika sätt att bredda könsrollerna på dagis.
– Det handlar om att barn ska få samma rättigheter, erfarenheter och möjligheter, oberoende av kön. Att vi inte begränsar deras liv med krav på hur vi tycker att de ska vara på grund av deras kön.
Forskning visar att flickor och pojkar behandlas olika och därför inte får samma resurser. Pojkar uppfostras inte till att ta hänsyn, medan flickorna tidigt får lära sig att ta hand om andra. Flickorna är däremot dåliga på att ta plats.
– För dagispersonal är en bra början att helt enkelt iaktta sig själva och kollegerna: beter man sig faktiskt likadant mot flickor och pojkar? Flickor förväntas vara hjälpsamma. Undersökningar visar att dagispersonal tenderar att väldigt ofta säga ”nej” till pojkar. De får hela tiden höra negativa saker.
– Barn lär sig snabbt hur man får vuxnas uppmärksamhet, och negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls.
Sundell tycker att det också är en bra idé att gå igenom dagisets filmer och böcker. Hur många av huvudpersonerna är flickor, hur många pojkar? Kan man bredda urvalet?
Läs mera i Kp 1/2008.
