Grisar är vi allihopa

För en tid sedan skrev chefredaktör Torbjörn Kevin, Åbo Underrättelser, en ledare med rubriken ”Förnedringsteve”. Den handlade om hur ”död, nöd och utsatthet – allt kan bli föremål för trygg underhållning i hemmasoffan” .
Som exempel nämndes tv-inslag producerade av ett svenskt produktionsbolag som hade köpts och visats av public service-bolaget SVT. I ledaren nämndes också det holländska televisionsprogram där tre personer i behov av njurtransplantation tävlade om publikens gunst, som renderade en njure av en donator som också uppträdde i programmet. Det visade sig sedan att det programmet var påhittat från början till slut.

Illustration: Jan Lindström

Kevin undrar om det hela tiden måste bli värre och konstaterar riktigt och träffande att ”förnedringens droppe urholkar humanismens sten” samt att ”människovärdet devalveras för att det ligger lönsamhet i att förnedra människor”.
Kritiken för att det är så riktar han först och främst mot public service-bolagen som köper och visar skräpet och slår fast att ”program med förnedring som affärsidé skall inte sändas i public service-tv”.
Så kan man motiverat resonera. Men det finns också andra tänkbara infallsvinklar.

Det första som man kan fråga sig är om det överhuvudtaget finns någon motivering för att i den demokratiska frihetens namn tillåta produktion av hurudant skräp som helst.
Vad är det som säger att det skulle vara omöjligt eller fel att försöka minska eller sätta stopp för andlig nedsmutsning av omgivningen? Varför skulle det vara mindre önskvärt än att försöka göra samma sak med en fysisk nedsmutsning? Inte är väl vårt andliga jag mindre viktigt än vårt fysiska jag?

Det andra som man kan fråga sig är vilket ansvar konsumenterna har för den fortsatta nedsmutsningen.
Om vi som en kvinna och en man, som en ansvarstagande människa, skulle vägra titta på program ”med förnedring som affärsidé” skulle garanterat produktionen av dem upphöra. Men så länge vi sitter i våra soffor och begärligt slukar dem som smakliga godbitar kommer produktionen säkert som amen i kyrkan att fortsätta.
Där det finns pengar att hämta där finns det alltid en kö av sådana som vill ge folk det som folk vill ha.

Att kräva att public service-bolagen tar ansvaret för att distributionen av program med destruktiv, människoförnedrande tematik begränsas är tyvärr ingen lösning.
Om ett nej till slaskprogram leder till att vi konsumenter flyttar över till andra kanaler utarmas också det vettiga utbudet.
Dessutom är det knappast troligt att det nuvarande systemet med public service-bolag överlever utvecklingen. Och vem eller vilka skall då begränsa den andliga nedsmutsningen?

Summa summarum är det helt enkelt så att utvecklingen av programutbudet bestäms av oss konsumenter, av dig och av mig.
Ett sätt att bära det ansvaret är att aktivera sig i förhållande till de politiska beslutsfattare som ger ramarna för vad som kan och inte kan produceras, distribueras och visas. Om tillräckligt många kräver att de sätter tummen ner för program av det aktuella slaget kommer de att agera.
Ett annat sätt att ta ansvar är att säga nej till skräpet och ja till seriösa program, inklusive seriösa underhållningsprogram. Störtdykande tittarsiffror varken vill, vågar eller kan en enda producent med självbevarelsedrift negligera.

Den som tvekar att aktivera sig på grund av osäkerhet i förhållande till skräpprogrammen kan förslagsvis resonera om och kring temat utgående från följande enkla fråga: Vad är det goda som bland annat ”program med förnedring som affärsidé” vill uppnå?
Och gör vi ingenting skall vi inte heller kritisera dem som slår mynt av att producera och sälja skräp. Då är vi grisar allihopa.