Catharina von Schoultz är folkbildare: ”Jag tror på att vi lyfter varandra”

Borgå folkakademi, ”Akan”, har blivit en av de institutioner i söd­ra Finland som har en viktig roll i att hjälpa utlänningar och in­vandrare att komma in i Finland, på svenska.

Som folkhögskolor brukar har också Akan ett internat där den ligger i Empirestaden i Borgå. Akan har kunnat ge både bostad, utbildning och en start i Finland för många utlänningar

– Varför jag vill jobba inom folkbildningen? Det är den där tron på det goda i människan. Tron på att genom att lyfta, och genom att tro på varann så vi kommer framåt, säger skolans rektor Catharina von Schoultz.

Akan har under hennes tid som rektor se­ dan 2019 också kommit in ”från landet”. I Hel­singforsregionen har flera folkhögskolor lagt ner, men Akan från Borgå driver i dag folkhög­skolkurser också på det svenska skolcampuset på Arabiastranden.

Själv tror hon på bildning, trivs med det in­ternationella och hittar en livsgemenskap bland annat genom kyrkan och dess musik.

Suttit på pappas orgelläktare

Catharina von Schoultz växte som barn på 1960­-talet upp i östnyländska Lappträsk. Där hade hennes åländskfödda pappa som nyutbil­dad musiker fått jobb som kantor.

– Jag kommer ihåg hur jag som liten har suttit på orgelläktaren. På pappas sida finns det kan­torer i flera generationer. Hans egen pappa var mycket på ute på sjön, men hans morbror Ture Isaksson som var kantor i Finström församling blev som en andra pappa för honom och upp­täckte att han var intresserad av musik.

"Och så säger min österrikiska lä­rare ´ja, men du, Catharina, är evangelisk, så du behöver in­te.'"

Catharinas pappa Walton Grönroos var i al­la fall intresserad av att gå vidare som sånga­re, fortbildade sig vid sidan av kantorsjobbet i sång och vann 1975 den ansedda Timo Musta­kallio­tävlingen. Han lämnade kyrkomusiken och blev klassisk lied­- och operasångare och sedermera operachef.

Catharinas första skola blev Kapellby skola i Lappträsk, den första skolan i raden av många. Hennes pappas musik förde familjen omkring i världen till Jyväskylä, till Wien och till sist till Berlin, där hon gick en stor del av sin skolgång.

Med det har hon också själv fått vara utlän­ning och bli exkluderad – också när det sker i bästa välmening.

– I ettan i Österrike skulle vi gå i kyrkan, som var katolsk, med vigvatten. Och så säger min lä­rare ”ja, men du är evangelisk, så du behöver in­te ta av det”. Och så tittade alla på mig och und­rade vad det var med mig.

– Jag ville ju vara som de andra. I Tyskland gick jag på fotbollsmatch med min klass. Tyskland vann och alla skulle stå upp för nationalsång­ en. Men då säger min lärare ”Men du, Cathari­na, du behöver inte”. Då känner man sig annor­lunda – en vänlighet som slår fullständigt slint.

För sina egna studier återvände Catharina von Schoultz till Åbo Akademi, men har senare med man och familj bott och och jobbat utomlands, i Sverige och Luxemburg, och också haft flera jobb med internationella kontakter och samar­bete med andra länder.

En rädsla att spela på

Den nya regeringen i Finland har gett Catha­rina von Schoultz en del huvudbry, inte minst diskussionen om rasismen. Med det har också följt frågorna om hur det ska bli med den fria bildningen, som folkhögskolan hon leder, där regeringsprogrammet utlovar nedskärningar.

Eller hur hennes parti SFP borde agera nu. Se­dan hon med sin familj återvände till Finland 2006 satt hon i tre perioder i stadsfullmäktige och i nämndarbete för partiet, med skola och bildning som sitt gebit.

Mycket av det ni gör på Akan rör utlandsfödda. Är du orolig för hur det ska blir för dem nu?

– Ja, det är jag. Och det har redan blivit annor­lunda. Pandemin och kriget i Ukraina är sto­ra obehagliga saker som framkallar jätte­stor ångest hos människor. Och då! Då går det att komma åt den här rädslan med ett revirtänk som kan utnyttjas på olika sätt.

»Också om jag inte orkar sjunga, så finns det andra omkring mig som gör det. Jag är ändå en del av det hela.«

– Man kan aldrig använda något som har hänt för att säga att nu kommer framtiden också att bli så här. Men visst ser jag mönster! Nu pekar man ut muslimer som den stora faran för oss; ”de gör” och ”de tar”. På trettiotalet var det ju­darna – någon man väljer att skylla på när samhällsproblemen blir svåra att lösa.

Under skolåren i Tyskland drogs Catharina von Schoultz med i det tyska, skuldtyngda pro­jektet att nationen skulle hantera sitt förlutna.

– Vergangenheitsbewältigung av tuffaste sort. När vi gick i åttan, jag var 14 år, skulle vi gå och se helt fruktansvärda dokumentärfilmer med hur människor i koncentrationslägren vräktes ner i gravar och så.

I solen på sommartorget i Borgå funderar Ca­tharina von Schoultz i dag på om det skuldbe­läggandet i det långa loppet har varit bra.

– Den tyska förnedringen i första världskri­get gjorde att det växte fram populism. Men ingen mår väl bra av att känna sig skyldig till någonting man intellektuellt vet man person­ligen är oskyldig till. Eller en skuld för att du är vit, för allt vad du påstås ha gjort för att för­ störa världen, även om du vet att du själv tän­ker i helt andra banor. Och så slår det kanske tillbaks och sätter en grogrund för sorts na­ tionalism igen?

In i församlingslivet genom musiken

Operabarytonen Walton Grönroos lämnade yrket som kyrkomusiker, men i gemenskapen kring Svenska församlingen i Berlin fortsatte han spela och familjen vara med.

– Kyrkoskatten är den sista jag skulle läm­na bort, helt enkelt för att jag har kommit in i församlingslivet via musiken. Predikandet och ”prästsidan” är lite obekant för mig, eller att va­ra dogmatisk ifråga om man tror rätt eller fel, säger Catharina von Schoultz.

– Men gemenskapen och diakonin är ju så otroligt viktig och värdefull! Min Gud är god, min Gud visar nåd, min Gud öppnar för för al­la människor.

Catharina von Schoultz har genom åren varit en körsångare, utomlands och hemma i Borgå.

– Det är en gemenskap och en trygghet i det. Också om jag inte alltid skulle orka sjunga med så finns det andra omkring mig som sjunger. Jag är ändå en del av det hela.