Undersökning efter undersökning vittnar om att finländarna är nöjda med kyrkan. Den senaste undersökningen i raden gällde församlingsmedlemmarnas inställning till och uppfattning dels om de kyrkliga förrättningarna, dels om kyrkans diakoniarbete.
Åtta av tio uppgav att förrättningarna och möjligheten att vara fadder är det som gör att de vill höra till kyrkan. Lika många uttryckte sin uppskattning för kyrkans sociala arbete både hemma och i utlandet.
| Illustration: Jan Lindström |
Ett par andra tämligen färska undersökningar visar att finländarna är mycket nöjda med hur prästerna sköter sitt arbete, att skriftskolan är ytterst populär och att det är trängsel till utbildningen av hjälpledare i skriftskolorna.
Vad den så kallade ”stora allmänheten” beträffar torde det alltså vara korrekt att säga att bilden av och inställningen till kyrkan är grundpositiv. Kyrkan har med andra ord en image som den inte behöver skämmas för.
Ändå har en del biskopar direkt och indirekt uttryckt sin oro för kyrkans image. Den oron har naturligtvis ingenting att göra med resultaten av de nämnda undersökningarna. Det som oroat är den envisa offentliga diskussionen om kvinnoprästmotståndet.
I detta nummer av Kyrkpressen förklarar imageforskare, docent Veikko Karvonen, varför den massmediala logiken och den allmänna offentlighetsmekanismen fungerar som den gör.
I korthet är det så att konflikter alltid ger rubriker och att kyrkliga konflikter som kommenteras av biskopar lyfter upp rubrikerna på första sidan.
Mot denna bakgrund är det lätt att instämma i Karvonens bedömning att kyrkans ledning aktivt bidragit till att hålla igång och dramatisera den kvinnoprästmotståndardebatt som de nu menar att är till skada för kyrkans image.
Innan några större lärdomar dragits av den debatten håller en annan för kyrkan pinsam debatt på att växa till sig i offentligheten: debatten om kyrkans, konkret Tammerfors domkapitels, sätt att behandla Markku Koivisto.
Också i det fallet förefaller det vara berättigat att fråga vilken roll stiftets biskop, Juha Pihkala, spelat. Åtminstone professor Antti Laato har i offentligheten låtit förstå att det är mera Pihkalas attityder till Koivisto och Nokia-missionen än något annat som lett till konflikten.
Men bilden av kyrkan formas inte endast av den offentliga debatten. Parallellt med den förs också mera i det tysta debatter som är viktiga med tanke på kyrkans framtid. En sådan debatt just nu gäller frågan om konsekvensen i kyrkans behandling av sin anställda och medlemmar.
Frågor som ställs är bland annat hur det kan komma sig att personer som öppet och klart tar avstånd från det som kyrkan officiellt lär inte förefaller vara något problem för kyrkans ledning, medan sådana som försöker hålla sig till det som kyrkan stått för i ett par tusen år är det.
Det säger sig självt att bilden av en folkkyrka som evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inte kan och inte skall vara glansbildsaktig. Tvärtom. Det är som sig bör att bilden ibland är grovkornig, rispig och att den väcker frågor och diskussioner.
Som institution måste kyrkan i praktiken i alla fall kunna och våga stå för det som den i teorin säger sig stå för. Den får inte anpassa sig till – som det heter – tidens anda för att uppnå popularitet och för att få en image som accepteras så många som möjligt.
Kyrkan förkunnar Guds ord, förvaltar sakramenten, verkar för att utbreda det kristna budskapet och förverkliga kärleken till nästan. Till denna del måste bilden hållas tydlig och klar.
Oberoende av om den bilden faller alla på läppen eller inte.
