För någon månad sedan var de som har det svårt i vårt land föremål för de politiska partiernas och enskilda kandidaters uppmuntran och omsorg. Alla lovade med en mun på alla sätt ljusare tider för de marginaliserade, de sjuka och de fattiga.
| Illustration: Jan Lindström |
För en dryg månad sedan presenterade Matti Vanhanens andra regering sitt regeringsprogram. Det första avsnittet i kapitlet om välfärdspolitiken är något av ett eko eller eftersken av det som sades under valkampanjen: ”Med uppmuntran och omsorg mot 2010-talet”.
I de diskussioner som nu förs lyser dock omsorgen om dem som har det sämst ställt i samhället mer eller mindre helt med sin frånvaro. Det samma gäller omsorgen om dem som tagit som sin uppgift att ta hand om gamla, sjuka samt socialt och ekonomiskt utslagna.
Då mandaten och makten är tryggade återgår de finländska politikerna till den normala lunken vilket innebär att medborgarna, människorna, inte längre har ett värde i sig utan förvandlas till maskiner vars enda uppgift är att trygga Finlands ekonomiska framgång och konkurrenskraft.
Följande citat ur rege-ringsprogrammets kapitel om välfärdspolitiken visar vad som avses:
”Finlands ekonomiska framgång och konkurrenskraft bygger på friska och välmående människor. Social- och hälsovårdspolitiken har som mål att främja hälsan, funktionsförmågan och initiativförmågan samt att minska hälsoskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper.”
Friska och välmående människor är alltså inte ett mål i sig, utan de behövs för att trygga landets ekonomiska framgång och konkurrenskraft. Samma betoningar återkommer direkt och indirekt genom hela regeringsprogrammet.
Utgår man från att rege-ringsprogrammet är ett uttryck för de medverkande partiernas samlade uppfattning om och syn på människan, på samhället och på förhållandet mellan individ och kollektiv är bilden skrämmande.
Att de partier som nu är i opposition skulle utmana regeringspartierna på denna punkt är inte att hoppas på. Att se på medborgarna, på människorna, som maskiner av kött och blod är så allmänt och accepterat att ingen reagerar.
Vi lever helt enkelt med ett normsystem där människan degraderats till det som filosofen och teologen Hannah Arendt i sin bok Vita Activa kallar ”instrumentum vocale”, ”röstförsedda verktyg”.
Vilka konsekvenser detta har fått är redan uppenbart.
Barns rätt att födas bedöms i allt högre grad utgående från om de kan anses bli goda produktions- och konsumtionsenheter eller om de tär på ekonomin och konkurrensförmågan. I detta nu gäller detta huvudsakligen foster med Downs syndrom, men ingen tror väl att det i framtiden är det enda kriteriet för ett nej till att få födas?
Att åldringar och sjuka tvingas ligga i sin egen avföring medan stora summor satsas på att ”nyttiga” medborgare skall få en guldkant på tillvaron för att producera ännu mera hänger naturligtvis ihop med det rådande normsystemet.
Att normsystemet kunnat bli så sjukt beror i hög grad på att de som drabbas saknar allt som behövs för att göra sig hörda. Att de för några veckor inför ett riksdagsval lyfts fram i ljuset för att sedan igen glömmas är varken uppmuntrande eller uttryck för omsorg. Det är skamligt och förnedrande.
Att evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inte har ansett det vara nödvändigt att kraftfullt och synligt konfrontera de politiska beslutsfattarna med konsekvenserna av deras människosyn är också skamligt och förnedrande.
