– Barnen är de största skatterna vi har. Jag har haft förmånen att vara hemma i elva år med våra fyra barn. Som gammal behöver jag inte tycka att jag njuter mer av barnbarnen än av mina egna barn, säger Anne-Maj Holmqvist.
Njutningsstunder kallar Anne-Maj Holmqvist det hon under åren har fått ha tillsammans med sina barn. De betyder mycket, för hon och mannen Reijo miste sitt första barn redan vid förlossningen.
– När jag väntade vårt första barn fick vi veta att det hade så svåra skador att det skulle dö då det föddes. Vi fick välja mellan att sätta igång förlossningen eller gå tiden ut.
I den situationen fanns bara en lösning: förlossningen sattes igång några dagar senare.
– Det var svårt att gå där bara över veckoslutet och inte se, inte röra magen. Att gå tiden ut var inte ens att tänka på.
Det traumatiska gjorde henne extra medveten om hur värdefulla de egna barnen är.
– Jag blev egoistisk. Jag ville inte ge ifrån mig något av de upplevelser som en småbarnsmamma får ha.
Tidsbrist
Så hon valde att bli hemmamamma 1985 då hennes äldsta dotter föddes. Först fyra barn (i dag mellan 13 och 21) och elva år senare återvände hon till arbetet som barnträdgårdslärare.
– Att jag blev barnträdgårdslärare var nog bara en slump. Efter skolan praktiserade jag på daghem i ett år och fick Folkhälsan barnavårdsskola. På somrarna jobbade jag på Folkhälsans sommarkolonier, och så var jag praktikant på habiliteringsavdelningen Habben en tid.
– Jag kände att jag ville veta mer om den pedagogiska och psykologiska sidan av barnavård, så jag utbildade mig till barnträdgårdslärare i Jakobstad. 1978 blev jag färdig och fick genast en tjänst.
Mening med svårigheterna
Själv tror hon att det viktigaste när det kommer till barn är att ge dem tid till lugn och ro. Och famn.
– Men jag kan inte sitta här och säga vad som är viktigt i fostran. Alla föräldrar älskar sina barn och gör det bästa de kan enligt sin förmåga, säger hon plötsligt bestämt.
Och ändå finns det inga garantier. Anne-Maj Holmqvists äldsta dotter insjuknade för en tid sedan i anorexi. Tillfrisknandet går nu stadigt framåt.
– När barnen är vuxna är man helt maktlös! Det var en chock, hon var allvarligt sjuk och vi kunde ha mist henne. Fast jag visste ju att sådant här är möjligt, det händer inte bara andra. Det otänkbara hade ju redan hänt oss en gång.
Trots allt ser hon ändå positivt på livet. Det svåra kan vändas i något fruktbart.
– Jag tror mer och mer på att de svårigheter man upplever för något gott med sig. Om några år kan jag säkert också se på min dotters sjukdom som en motgång som gav något.
Hon vill uppmana alla att våga söka hjälp. Prata om det svåra!
– Det mest givande i mitt liv på den senaste tiden har varit den samtalsterapi jag har börjat med. Ibland behövs professionell hjälp, det skall man inte vara rädd att ta emot!
Total stillhet
Barnen gav Anne-Maj en naturlig inkörsport i församlingen. Som så många andra kom hon med i församlingsverksamheten via vuxen-barngrupper. Det var egentligen första långvariga kontakten till församlingen, för som barn bodde hon ute på Kämpholmen i Pernå skärgård. Då hon började skolan bodde hon borta hemifrån under veckorna och åkte hem till skärgården bara på helgerna.
– Först bodde jag hos släktingar, senare inkvarterades jag och mina två äldre systrar i olika hyresrum.
– Det är klart att barn behöver sina föräldrar varje dag, det var svårt att spara allt man vill prata om till veckoslutet. Men den trygga punkten fanns alltid där. Jag har aldrig känt mig rotlös, tvärtom!
Hemma på Kämpholmen begränsade sig församlingsverksamheten till läsmöten på sommaren. Dem deltog familjen i, och de ordnades också hemma hos Anne-Maj.
– På den här punkten spelar min farmor en viktig roll i mitt liv. Hon har gett mig något som sitter så djupt, så djupt i mig.
– Jag minns hur hon satt på soffkanten och läste aftonbön och morgonbön med oss. Och på söndagarna satt hon vid radion med knäppta händer och lyssnade på radiogudstjänsten. Det var en atmosfär av total stillhet och andakt kring henne där hon satt alldeles stilla. Det är sådana upplevelser man bara kan få i barndomen, tror jag.
Läs mera om Anne-Maj Holmqvist i papperstidningen 10/2007.
