I en lång rad går vi längs rälsen med våra väskor. Synen väcker bilder av flyktingvandringar på film. Men nu är det bara Pendolinotåget som har fått något fel och slagit ut strömmen mellan Hyvinge och Tavastehus.
VR har beställt bussar för fortsatt färd. Slänten ner mot vägen är brant och regnvåt. Jag tar stöd av buskar och kvistar. Efterhand börjar en och annan se sig om och sträcka ut hjälpande händer. Bara en herreman mister balansen och kanar ner. Så står vi på vägen under en järnvägsbro. Det skymmer. En ung man i jeans öppnar sin gitarrlåda och sjunger en sång om att han är barn till en kung.
Han möts av spontana applåder. Allt fler började samtala. Första bussen kommer och fylls. Ny väntan. Besvikelse i leden då nästa buss stannar på annat ställe och de som var först i kön inte ryms med. Men stämningen är ändå lugn. Det är ju ingen olycka. Bara rubbat tidsschema. Vad händer härnäst?
I bussen sätter sig folk som vi sätter oss i vårt land, en och en. Jag tar plats bredvid en dam och vi började småprata. Hon är på väg till Jyväskylä och jag berättar att jag en sommar i min ungdom arbetade på Suojarinne vårdanstalt.
– Jag tyckte väl du såg bekant ut, säger hon. Jag arbetade också där!
Vi pratar, skrattar, förundras och färden till Tammerfors känns mycket kort.
Och medan jag i Tammerfors väntar på att tågen skall komma igång möter jag en skolkamrat från ännu längre tillbaka i tiden.
Visst blev det en kämpalång arbetsdag. Start klockan fem på morgonen och hemkomst efter midnatt. Men ändå. Det kan behövas lite mankemang för att vi skall lyfta blicken ur bok eller dator och upptäcka att det finns medmänniskor att prata med. Och nattbullen VR bjöd på minns jag än. Jag tar nog tåget på fredagen också.
