Just när det händer är det ju inte så roligt att känna sig som en förvirrad amatör istället för en proffsig redaktör. Som i söndags i Pedersöre kyrka.
Där satt jag med min nya jobbkamera. Jag har provtagit en del bilder dagen innan, men visste att jag inte behärskade kameran. Ändå ville jag föreviga vår avgående biskop med det nyaste i kameraväg. Just före gudstjänsten fick vi besked om att inte använda blixt. Oj! Gång på gång bläddrar jag i menyerna. Men nej. Biskopen med följe skymtar redan i kyrkgången. Jag kunde inte mer rusa till bilen för att hämta den gamla kameran, tv-kameror och sladdar finns överallt.Jag stängde och öppnade kameran, bläddrade och bläddrade. Och bad en stilla bön.Och så plötsligt gick det vägen. Blixten är avkopplad och jag kan fotografera. En stund senare kommer en knuff på axeln, kunde jag ta bort blixten också på den kameran. Men nej, alltför många knappar.
Vid kyrkkaffet märker jag att jag lämnat mitt skrivblock i bilen. Skulle jag hämta det hade jag missat det som just då hände. Bredvid mig stod en präst med stor portfölj och jag undrade om det i den fanns något tomt papper för en tankspridd redaktör. Jodå, en tom A-fyrans baksida.
Och så kunde jag fråga folk vad de tar med sig av biskop Eriks gärning. Själv har jag ett alldeles speciellt minne.
Det var skolgudstjänst i Kvevlax kyrka för ca tio år sedan. Massor med barn. Biskop Erik hittade rätt nivå. Det var blickstilla. Han talade om bön, och om att vi ofta har så brått att vi inte hinner be. Men det finns en bön man kan be på nolltid. Och så lärde han barnen teckna korstecknet över sin kropp.
Jag tror inte att jag är den enda som minns den gudstjänsten.
– Det där var en bra biskop, sa barnen.
Kerstin Haldin-Rönn
