Vårt hem

Vårt hem är lite som Pippi Långstrumps Ville Villakulla. Utanpå är det ljusrött, gult och blått. Det finns inte en enda rak vinkel någonstans, varken inomhus eller utomhus. Gardinstängerna är fastskruvna sådär ungefär symmetriskt, dörrarna går nästan att stänga, myggnäten är upphängda snett ovanför sängarna och målfärg som är ämnad för exempelvis dörrar och fönsterkarmar finns fläckvis också på golvet och i taket. Det ser ut som om någon som haft väldigt bråttom fått i uppgift att göra huset beboeligt. Någon som glömt både måttband och glasögon hemma.

Och inredningen, ja vad ska jag säga om den? Åtminstone rekommenderar jag att ingen som har anlag för migrän kommer och hälsar på oss. Här finns nämligen färger och mönster i en kombination så långt från harmoni man kan komma. Vårt hem är inte som i inredningstidningarna. Det finns inte en enda vrå som är så där romantisk vit och beige. Här hänger det i stället neongula gardiner i alla fönster. Fotöljerna är zebrainspirerade i svart och vitt och kuddarna på dem har överdrag med bilder av ljusröda rosor. Det finns knappt en enda möbel eller pryl som hör ihop med en annan. När jag första gången steg in i det som skulle bli mitt hem visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.

Jag var i alla fall förberedd på gardinerna. Bertrand, som ju åkte till Senegal några månader innan jag och Ronya, hade fått stränga order om att inte göra nånting för inredningen förrän jag kom. Men min kära man tyckte annorlunda. En kväll ringde han till Finland och berättade stolt att han hade köpt gardinstyg till alla fönster i huset och att en skräddare som bäst höll på att sy dem. Tyg till alla fönster i vårt hem? Jag tror det är bäst att ni inte vet hur jag reagerade på det telefonsamtalet, så jag hoppar över den biten.

Under veckorna som följde kunde jag bara leva i hoppet att den gula färgen åtminstone skulle vara matt, mer åt det vita hållet, sådär som i inredningstidningarna. Men innerst inne visste jag att en katastrof hade skett. Min man och jag har nämligen helt olika smak angående det mesta. I all synnerhet när det gäller inredning. Så särskilt förvånad blev jag alltså inte när jag steg in i vårt hem och upptäckte att gardinerna var granngula och att materialet mest påminde om tälttyg. Allt det andra är han oskyldig till. Det måste jag ju understryka. Så gott som allt som finns i vårt hem är ett ihopplock av sånt som missionärer under årens lopp lämnat efter sig när de flyttat tillbaka till Finland.

Nu låter det kanske som om jag inte tycker om vårt hem. Men så är det inte alls. Jag älskar vårt hem! Det är alldeles underbart, just för att det är så hopplöst. Jag skulle aldrig någonsin själv komma på att kombinera zebratyg med rosor. Eller köpa gula gardiner. Till min egen förvåning har jag upptäckt att jag blir glad av alla färgklickar och alla sneda vinklar i vårt hem. Vårt hus är som de där udda konstnärliga personerna som man ibland stöter på som inte alls passar in. Personer som är helt och hållet sig själva och som man därför inte kan annat än tycka om. Vårt hem är kanske inte som på bilderna i inredningstidningarna. Men det är ett hem som får mig att bubbla av kreativitet. Och det är för mig att verkligen vara hemma.