Familjetillökning

Häromdagen kom Bertrand hem med en höna. Så bra, tänkte jag, ett steg närmare det romantiska liv som jag tänkt att vi ska leva här. Jag har drömt om att vi på vår gård ska ha massvis med små lyckliga kycklingar. Hönor ska strosa omkring och picka i sig olika ekologiska läckerheter. På morgnarna, efter att vi vaknat av vår egen tupps kukkeliku, går vi ut och plockar famnen full med färska ägg att steka till frukost. Där i morgonsolen springer små söta hundvalpar och viftar på svansen medan jag iklädd mitt vita nattlinne plockar färska salladsblad från vårt frodiga trädgårdsland. Och ja, en get finns också med i drömmen. Jag hade tänkt att getmjölk till frukost skulle passa in i vårt römantiska liv.

Men efter att jag har bekantat mig med vår nya familjemedlem börjar jag tvivla på att det ska bli något av min dröm. Hönan har bara varit till bekymmer. Jag vet inte hur många gånger vi redan har jagat den utanför vår gårdsplan. Dessutom hade jag glömt bort att jag ju är livrädd för allting som har vingar och näbb. Ja, jag lider av fågelfobi. Det är nåt med dem. Speciellt med måsar och kråkor. Deras hemska och stirriga ögon gör mig alldeles darrig. Och nu har jag upptäckt att vår bruna höna har precis samma blick. Den hatar mig. Jag vet det. När jag är ensam på gården kommer den hotfullt nära på ett sätt som den inte
närmar sig någon annan. Jag är säker på att den har planer på att skada antingen mig eller Ronya. Bertrand tar mig inte alls på allvar. Han bara skrattar när jag säger att det är något skumt med hönan och att vi därför måste göra oss av med den.

I natt, när jag åter vakade med min lilla ängel, var jag så nära att smyga mig ut i mörkret för att öppna porten och låta monstret "rymma". Men jag vågade inte. Bara tanken att möta den där blicken i månskenet gav mig hjärtklappningar. Men nånting måste göras. Jag vill helt enkelt inte att hönan ska tillhöra vår familj. Det är ett som är säkert.