Det ett besked som inte bara ska ses i ljuset utifrån att en pastorsveteran stiger åt sidan. Det är Pastorn som stiger åt sidan, Ledaren och själva arkitekten.
För församlingen är det ett oerhört budskap. Som att höra ens make stå framme vid altaret och säga att han älskar en annan. Och följdfrågan kommer osökt att tränga sig på när chocken hunnit lägga sig och bytts i förtvivlan – och sannolikt också vrede. Var då allt en enda lögn? Det är en berättigad fråga hos de besvikna. Men det är svaret och vägen vidare som kommer att bli det väsentliga för resten av deras liv.
Ekmans konvertering är en internationell nyhet. Livets Ord har förgreningar över hela världen, med bland annat en livlig mission i de forna Sovjetstaterna. Åtskilliga nationaliteter har gått i Livets Ords bibelskola i Uppsala. Norska tidningen Dagen karaktäriserar avhoppet som ”det största religiösa jordskalvet i Skandinavien”. Skalvet sänder vågor långt utöver Livets Ords gränser. Frågan som tål att tugga på oberoende av vart man hör är den här: Får en ledare förkasta det han själv varit med om att bygga? Överge sina får? Hans vän Siewert Öholm är besviken och tycker att Ekman smiter från sitt ansvar i stället för att ta upp brottningen inom den församling han själv har grundat. När det gäller Ulf Ekman blir den här frågan så smärtsamt tydlig, eftersom han och just han är Livets Ord. Allt från den stormiga början, brytningarna när gamla församlingar sprack, de osunda tiderna av framgångsteologi till den stilla acceptansen och inlemmandet i det frikyrkliga landskapet. I hela processen var det Ulf Ekman som sade, gjorde och ledde.
Personfixeringen är ett gift, inte minst för kyrkorna. Det måste finnas en skillnad mellan ledarskap och personkult. Varje människas tro är en gåva, också ledarens eller kändisens. Någon kvalitetsgaranti för andras tro kan de inte tillfoga, och tyvärr inte heller för de samfund de tillhör. Inom alla kyrkor finns det bättre och sämre drag – både i historien och i nuet. Det gör dem inte tomma på tro.
Men den dagen en ledare stiger av måste det finnas en struktur och en bärande tanke i bygget. Så bärande, att det håller också det faktum att ledaren är en människa som kan ändra sig. Ekman är och har alltid varit en skicklig retoriker. I sitt avskedstal lyfter han fram att det nu är individen Ulf som handlar: ”Vi hade kommit till en punkt då vi måste ta konsekvenserna av detta.”
Den hållningen måste man respektera. För alternativet är så mycket värre: En ledare som stannar kvar som lysboj för ett sammanhang som han eller hon själv inte längre tror på, därför att ståhejet som följer är så smärtsamt.
