Alltför lyckligt lottad

Ibland önskade jag att man kunde leva fler än ett liv. Ett enda liv
känns så perspektivlöst. Vi kan endast leva vårt eget liv. Vi kan vandra
tillsammans med andra men aldrig helt ta del av andras liv.

Det
skulle vara lärorikt att veta hur det är att vara allvarligt sjuk, ha
ett kognitivt funktionshinder eller vara rikeman. Eller, rikeman skulle
jag egentligen inte vilja vara. Det känns redan nu ibland som om jag är
alltför lyckligt lottad. Ibland brukar mamma med glimten i ögat säga att
”Om den rike skulle veta hur den fattige mådde”. Men det som mamma
kallar för ”fattigdom” är en enorm rikedom för många människor på vår
jord. Inte är vi fattiga ens på den skala enligt vilken vi i Finland
räknas vara fattiga. För att inte tala om ett globalt perspektiv.

Kanske
idén just ligger i att ha ett enda liv. Att se världen i första hand ur
det perspektiv och ur de erfarenheter man själv har, men ändå kunna ta
ställning till att alla människor skall ha det bra. Det gäller
definitivt inte enbart materiell rikedom eller fattigdom. Det gäller
lika mycket emotionell och andlig rikedom. Det är en uppgift för oss
lyckligt lottade.