Lucka 17. Nödlucka

Tjugo små barn och sex av deras lärare dödades i skolmassakern i Connecticut (USA) i fredags. Mördaren, 20-åriga Adam Lanza, tog sitt eget liv.

Först kommer chocken, sedan mattheten och hjälplösheten, så ilskan och beskyllningarna.
Mitt i allt detta behöver något sägas med ord. Men vad?

Litet trevande vill jag påminna om av vi är kallade att gråta med dem som gråter. Vi får be för dem som sörjer och tända ett ljus för dem som dött.

Jag tänker att alla människor är lika värda, oberoende om vi dör i USA, Finland eller Afghanistan. Att liknande saker händer varje dag någonstans på vår jord utan att nyheterna når ända hit. Jag tänker att vi alla har ett okränkbart värde, inte bara på grund av FN:s människorättsförklaring, utan för att Gud har skapat var och en av oss. Ingen av oss dör ensam. Gud är hos oss.

Medierna rapporterar att en lärare, Victoria Soto, dog som "hjälte", när hon skyddade barnen med sin egen kropp. Barnen älskade henne och hon gjorde allt för att de skulle ha det bra. Det som beskrivs som hjältemod är, eller borde vara, det normala. Åtminstone för en kristen. Att ge sitt liv för andra är en kristen livshållning, det är så Jesus Kristus kallar sina efterföljare och vänner att leva.

I går, tredje söndagen i advent, var temat Bered väg. Johannes döparen var den som beredde väg för Herren Jesus, som skapade nyfikenhet kring och gav uppmärksamhet åt Jesus. Johannes gav också sitt liv på grund av sitt vittnesbörd, han var frispråkig och inte rädd för någon.

Johannes döparen är för mig en bild för kyrkan. Det är i församlingen vi bereder väg för, skapar jordmån för och fostrar människor till att bli kristna. Människor som är villiga att ge sitt liv för sina vänner. Människor som älskar sina fiender, inte för att de tycker om dem, utan för att också fienderna är älskade av Gud.