Bloggarkiv
Anna Tikum
Anna Tikum har nyligen flyttat med sin fem månader gamla dotter Ronya och sin man Bertrand till Senegal. Följ med den första tiden i ett nytt land.
O tew & O koor
23.11.2011 17:54
Varje dag, och jag menar det verkligen, varje dag får vi frågan om Ronya är en pojke. När vi svarar att hon är en flicka ser senegaleserna skeptiskt på oss en stund innan vi får samma fråga igen. Kanske de hört fel? När de åter en gång får svaret att hon verkligen är en flicka kommer nästa fråga: Varför har hon då inte örhängen? Jag försöker - varje gång - förklara att man i Finland inte gör hål i öronen på flickor när de bara är någon dag gammal, så som man gör här. Att flickorna själva får bestämma, sen när de blir lite äldre, om de vill ha örhängen eller inte.
På grund av dessa dagligen återkommande samtal har jag lärt mig mina två första ord på serere: O tew är ordet för flicka (uttalas ungefär "åteåw") och O koor är ordet för pojke (uttalas "åkår"). Men trots att jag behärskar dessa två ord på serere är jag inte säker på att senegaleserna förstår vad jag säger. För de ser lika oförstående och skeptiska ut när samtalet är slut som när det inleddes.
I Kamerun har de samma tradition. Flickor ska ha örhängen från och med det att de föds. Därför vill Bertrand att vi ska fixa hål i öronen på vår dotter. I nästa vecka. Han är övertygad om att vi gör fel mot Ronya om hon inte får sina örhängen så fort som möjligt. Men lika övertygad är jag att vi gör fel mot henne om hon måste ha krimskrams i öronen när hon inte ens är ett halvt år gammal. Det är inte alla gånger alldeles enkelt med våra olika kulturer. Jag hade på något sätt tagit förgivet att vårt barn i grunden ska vara finländskt och sen är det jag som bestämmer vad hon kan ta till sig från sin pappas kultur. Hon kan t.ex. få lyssna på rytmisk afrikansk musik. Hon kan få syssla med afrikansk dans och bli jätte duktig på det. Vi kan äta afrikansk mat nästan varje dag. Och så kan hon få det där afrikanska stolta självförtroendet. Men örhängen när hon är fem månader gammal?
Det är först nu jag börjat inse att jag inte har ensam rätt att bestämma vilka bitar av Afrika min dotter ska få. Min man måste i lika hög grad få bestämma vilka delar han vill ge henne från sin kultur som jag måste få bestämma vilka delar jag vill ge henne från min kultur. Sen när hon är gammal nog att själv bestämma är valet förstås hennes eget. Men fram till det gäller det för mig och Bertrand att kompromissa. Men hur gör man det?
Bertrands strategi angående örhängena är att han vägrar blanda sig i de dagliga diskussionerna om huruvida Ronya är en flicka eller en pojke. Han tycker att eftersom jag vägrar att låta göra hål i öronen på henne så är det jag som måste förklara åt alla i Senegal att hon är en flicka. Det är väl rättvist, men ack så jobbigt. Ibland, när jag ser på blicken hos någon som jollrar med Ronya att frågan är påväg, så ropar jag högt "O tew, O tew" innan de hunnit formulera sin fråga. Jag tittar samtidigt vädjande på Bertrand som kan franska flytande och betydligt fler ord på serere än jag. Kan han inte hjälpa lite grann? Men han ler bara kärleksfullt tillbaka utan att ge ett ljud ifrån sig. Det är jag som får förklara, fram till den dag jag inser att en flicka ska ha hål i öronen när hon är pytteliten.
En dag när vi gick till marknaden fick Ronya ha på sig sitt vita pärlhalsband och sin allra vackraste klänning. Jag köpte dessutom en massa plastarmband i olika färger. Jag tänkte att om jag spökar ut henne på andra prinsessaktiga sätt kanske vi slipper alla frågor. Men det hjälpte inte det minsta. När frågorna kom pekade jag förtvivlat på armbanden, klänningen och halsbandet och väntade att de skulle inse hur dum deras fråga var. Men ändå greppade senegaleserna tag i Ronyas öronsnibbar och såg uppriktigt bekymrade ut medan de på nytt formulerade sin fråga. Är barnet en flicka eller en pojke? Jag hade bara lust att gråta. Min strategi verkade inte alls fungera.
Jag har på allvar funderat att ge upp. Men tänk om vår Ronya inte blir en sån där prinsessflicka? Tänk om hon bara vill spela fotboll och klä sig i byxor? Kommer hon då någonsin att förlåta mig för örhängena?
Varken pärlhalsband eller plastarmaband hjälper...
Magdalena: Vi får se. Jag räknar din röst.
Anna-Lena & Sonja: Jo, det är mycket man kan diskutera angående den här saken. Jag vet vad man ska tycka och känna. Hur jag än vänder så blir det fel åt något håll.
Ida & Tove: Starka alternativ. Glömde helt bort dem.
Marika: Hon ÄR underbar.... : ) (inte bara bilden)
Camilla: Tack för dina tankar. Ja, intressant det här med kulturer...
Bitte: TACK!
Jag skulle nog inte heller orka förklara samma sak om och om igen. Medan mannen står bredvid och tydligen nästan njuter av läget. :) Är det tradition där så låter det i mina öron som en viktig sak att följa. Och vill dottern inte ha örhängen sen, så är det ju bara att ta bort dem. Vår dotter hade tidigare flera kompisar från södra Europa och de hade fått hål i öronen redan som bebisar. Och led uppenbarligen inte det minsta av den saken. :) Himla söt är ert charmtroll också utan örhängen, så man han ju verkligen fråga sig hur alla kan vara så blinda och tro att hon är en pojke. :) Intressant det här med kulturer.
Jag tycker du måste lyssna till din magkänsla och vänta med hålen om det känns så för dig. Säkert accepterar afrikanerna det?
Kram
Kram!
Kära hälsningar
Tanten