Duktig flicka

Jag är som de flesta andra föräldrar idag; åtminstone något sånär genusmedveten. En sådan som tycker att småpojkar få dansa omkring i festliga prinsessklänningar om de vill. En sådan som välkomnar att småflickor bygger tågbanor. Barn ska få välja själva, inte bli påtvingade lekar, kläder och egenskaper för att de råkar vara flickor eller pojkar.

Jag har verkligen jobbat för det här. Jag klädde min dotter i könsneutralt brunt och vitt när hon var bebis. Jag köpte båt, flygplan och tågbana åt henne, på samma sätt som jag köpte docka, träspis och hopprep. Jag ville ge henne chansen att välja helt själv.

Och hon valde själv.

Minsann.

Min dotter, idag fyra år gammal, har klänning nittiosju av hundra dagar. Två av de tre återstående dagarna har hon kjol. Hon leker med dockor, klistermärken, mjukisdjur, ponnyhästar, målarböcker, kastruller, barbiedockor och de legobitar som är designade och marknadsförda för att tilltala just flickor. Hennes favoritfärger är rosa, lila, silver och guld.

Hon är fullkomligt underbar. Och för mig en enormt nyttig påminnelse om att genusmedvetenhet ju faktiskt handlade om att barn ska få välja själva. Och att jag alltså inte får applådera glitter på en pojke om jag tänker fördöma det på en flicka.

Jag vill lära min fullkomligt underbara dotter att hon kan vara allt hon vill. Att hon kan nå sina mål, uppfylla sina drömmar. Att hon förtjänar sin plats och hennes röst är värd att lyssna till. Att hon får och ska vara handlingskraftig, modig och stark. Att allt det där är hennes, vare sig hon väljer att ta emot det i volangklänning eller snickarbyxor.