Ibland kommer uppbrottet efter långa perioder av upp- och nedgång

Ibland kommer uppbrottet efter långa perioder av upp- och nedgång

Vi har firat Uppbrottets söndag. Kyrkoåret går mot sitt slut. Nu följer Domsöndagen och sedan börjar det nya kyrkoåret med första Advents Hosianna. Kyrkosöndagarna ger en viss rytm åt året och vi påminns om olika tyngdpunkter i kristendomen.

Uppbrott är något som gäller oss alla för ingen har ännu levt utan att dö och ändå står det faktiskt i Bibeln att om vi än dör lever vi i Kristus för evigt. Men någonting händer där mellan här och sedan - en mänskas bultande hjärta och varma hand och en kall död kropp. Det är ett mysterium och en trosfråga.

Vi vet inte när vårt personliga uppbrott kommer, när vårt liv tar slut här. Ibland dör en mänska plötsligt i en olycka eller stroke – man mister så med ens att man inte alls gjort sig beredd. Var den döende beredd?

Kantor Johanna Evenson skev boken Det var något jag ännu ville säga i brevform till sin döda pappa. Han togs hastigt ifrån henne och hon upplever sig ofärdig i kommunikationen. De hade alltid haft en varm relation och skrivit brev och talat i telefon och så tog allt abrupt slut. Hon behövde på något sätt fullfölja eller avsluta samtalet på ett mjukare, mindre tvärt sätt, och skrev ner sina tankar till honom som blev en bok som vi alla kan ta del av och säkert i mycket känna igen oss i.

Själv har jag ofta varit frustrerad i mitt jobb som diakon och i mina privata relationer att jag inte – fast jag levt nära en mänska – förstått att hon eller han just dör. Hos en klient städade jag hennes badrum och dammsög hennes hem för att hon inte hunnit få städhjälp – och nästa dag var hon död. Jag var upprörd. Om jag hade vetat att hon nästa dag är död hade jag struntat i städningen och endast suttit vid hennes säng och hållit henne i den varma handen.

Ibland kommer uppbrottet efter långa perioder av upp- och nedgång och då förlorar jag mitt alerta iakttagande för jag vänjer mig vid alarm- och lugnare tillstånd och så kommer döden ändå plötsligt. Jag förstår inte dödens närhet.

Och min egen död? Svårt att föreställa sig. Men jag tror inte att jag är rädd för själva döden, mer för slutskedet innan. Kristus som jag känt i 35 år har uttryckligen lovat gå med mig alla dagar. Det lägger jag min tro till. Hela mitt liv nu är bundet till det hoppet. Och i det löftet ser jag också fram emot Jesu andra tillkommelse då världen ska upprättas i hans storhet. Som kristna får vi trösta varandra med hoppet om en ny kropp och värld. Det gamla är förgånget och något nytt kommer. Vi ber Gud hålla vårt hjärta rent för därifrån utgår Livet och leder från liv till liv genom trons bro – Kristus.