En appell för poesin

Oj, vad jag önskar att dikter fick högre status i Finland. Orhan Pamuk skriver i sin roman Snö om politiska motsättningar i en liten nordostlig by och huvudpersonen är poet. En diktare vinner respekt i det landet. Och Island hyllar sin poet Hallgrímur Péturson från 1600-talet så att landets största kyrka, Hallgrimskirkja, dedikeras till honom 1986. Under högmässan på Nordisk kyrkosångfestival i somras läste prästen dikter i sin predikan. Sovjettidens poeter förföljdes och blev dissidenter. Dagens frispråkiga poeter från Ryssland lever i exil. I Ryssland har dikter alltid varit farliga och de har oförskräckt citerats i kärleksrelationer. Också Latinamerika bjuder på brännbar politik och kärlek i sin diktning.

I Finland, varför gnäller jag? samlas en handfull, med god tur, för att lyssna på diktuppläsning – som att bjuda in på bönemöten. Inte många. Ändå tror jag att dikten är viktig och den är ett språkrör som kan uttrycka de djupaste känslorna, glädjeämnen, orättvisor, varna och fostra oss människor i vår vandring här på jorden – på ett helt annat sätt än vanlig skönlitteratur.

Psalmer är dikter i sång. Hur gärna sjunger vi inte Lina Sandells Tryggare kan eller Blott en dag och Bred dina vida vingar ? Hur ljuvligt är det inte att sjunga Bered en väg vid advent eller Härlig är jorden? Men försök läsa psalmerna som dikt. Vi tänker inte alltid på alla ord när vi sjunger, men orden talar till oss på ett annat sätt när vi läser dem rad för rad. Guds kärlek är – är en psalm om människans frihet att välja, om Guds nåd och om hav och stränder som rullas upp framför oss. Här är till och med mer än Ulf Lundells Öppna landskap...

De 150 psaltarpsalmerna i bibeln för oss genom alla sinnesstämningar och allt, hela vårt känsloliv, får vi bära fram inför Gud. De här psalmerna, bönerna, dikterna har lärt mig att vi får vara totalt frispråkiga inför Jesus. Och att det är hälsosamt att sluta med tacksägelse när vi avreagerat oss. Tack för att Gud tar emot. Tack för att Gud lyssnar. Tack för att Gud verkar i oss och i de situationer vi bär fram inför honom. Här lär vi oss tillit.

Mina tårar är min föda både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: ’Var är nu din Gud?’ Men jag vill utgjuta min själ och ha i minne hur jag gick med hopen upp till Guds hus. (Ps 42:4)

Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister. Bevara också din tjänare från fräcka människor. Låt dem inte få makt med mig. (Ps 19:13-14)

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande. (Ps 51:12)

I dagens värld, när det klagas på att unga inte orkar läsa en hel bok mer, kanske dikten reser sig upp och tar sin förtjänta plats.