Husfolk åt Jesus

Jag trodde att jag har dragits till tysta retreater och stillhet i andliga tecken först i ganska mogen ålder, men så var det tydligen inte alls. I somras städade jag bland brev och anteckningar med mera från mina första årtionden, till min stora förvåning hittade jag från min tonårstid flera utklippta artiklar som handlade om stillhet och tystnad i en andlig kontext.

Bl.a. har jag sommaren 1995 klippt ut en Österbottningen-artikel om karmelitmunken Wilfrid Stinissens tankar om tystnad, andlighet och helighet. Medan jag då för länge sedan sommarjobbade i Sibeliusmuseets ärevördiga arkiv med uppgiften att läsa alla finlandssvenska dagstidningar för att arkivera allt om musik klippte jag alltså mellan varven ut också annat än konsertrecensioner, musikerintervjuer och festivalartiklar.

Den där intervjun med Stinissen är gjord under ett besök på retreatgården Snoan. På bilden sitter han i den blommiga verandasoffan som ännu idag står på samma ställe. Då för trettio år sedan hade jag aldrig hört om andliga retreater, jag anade nog inte heller att jag själv många år senare skulle komma till Snoan och sitta i samma blommiga soffa.

Ungefär tio år sedan deltog jag i min första tysta retreat på Senaps i Åbo, något år senare anmälde jag mig första gången till en Snoan-retreat. Senare fick jag förtroendet att vara husfolk på en retreat i min hemförsamling, jag kände mig kallad och inspirerad till fortsättning. Tänk att få tjäna både medmänniskor och Gud genom något så vardagligt och vackert som att sätta eld i bastun, gör det fint i rummen, välja musik för måltiderna eller att leda tidebön!

Här om året fick jag under en lunchträff frågan varför jag inte leder retreater?! Jag fnissade överrumplat till och blev ganska ställd. Jag hade sådan respekt för hurdan en god retreat kan vara och hur den kan göras på ett klokt och öppet sätt att jag först inte alls såg mig själv i retreatledarens roll. Husfolkssysslorna kändes som min grej. Inför ledarskapet kände jag mig kort i rocken, ödmjuk och blyg. Men när jag umgicks mera med tanken insåg jag att jag faktiskt kände en iver att bidra till goda retreatdagar också utanför det rent praktiska.

Och så kom det sig att jag förra vintern var en av elva präster, diakoner och lekmän som på Snoan gick en retreatledarkurs ordnad av Borgå stift. Elva personer med olika personligheter, olika bakgrund och olika sätt att närma sig och formulera tro, tänk att vi alla på våra respektive håll i retreaten får möjliggöra stunder av vila, fördjupning och Gudsmöten. Under kursen sades att retreatledaren är som husfolk åt Jesus – vilken gåva att få vara det!