Det oförgängliga och himmelriket

Min kollega och jag vandrade runt i Grankulla och letade efter blommor till några midsommarbuketter inför en andaktsstund på servicehemmet Villa Breda. Vi märkte att många blommor redan var utblommade men efter vår långsamma vandring fick vi ändå ihop ljuvliga sommarbuketter. Glad blev jag över en gård som gjort en liten blomsteräng framför sitt hus fylld med prästkragar. De sprider sig hoppeligen till vägkanterna omkring. Litet moloken kände jag mig när syrentiden redan var över, så fort – doften jag gått och längtat efter hela året. Endast hyacinterna närmar sig den doften.

Blommorna skänker en omätbar glädje: allt från den minsta lilla skära strandkrypan på strandängar till midsommarrosor, vitsippsmarker, gullvivor, näckrosor, hägg, lingonblom, hav av ljung, förgätmigej.

Förgät mig ej. Folksagan om det älskande paret: Kvinnan som ser de vackra blå blommorna på andra sidan det djupa diket och mannen som vill ge henne vad hennes hjärta begär; tar sig över, plockar blommorna, faller i vattnet, ropar med sin utsträckta hand fylld av de blå blommorna, medan han drunknar: Förgät mig ej. Och jag tänker på det förgängliga och det oförgängliga. Det som sås i kärlek, det vi gör mot varandra, Guds kärlek till oss som vi ger vidare till varandra medan vi vandrar på jorden.

Vi har varandra en tid, sedan går var och en av oss in i evigheten. Det enda vi får med oss är vad vi gjort eller lämnat ogjort. Inget förgängligt kan vi ta med, allt på jorden kan murkna, ruttna, förtorka, ätas upp, avdunsta, slitas ut, brinna upp. Men det vi ger varandra i relationer förvaltas på ett annat sätt. Jesus säger att vi inte ska samla oss skatter här på jorden där tjuvar kan stjäla och mal förstöra utan vi ska samla oss skatter för himmelriket. Ändå är det inte via gärningar vi kommer in i himlen. Först av allt är att vi vill tillhöra Gud och får del av försoningen. Allt detta är nåd. Vi tas in på Guds väg och på den märkliga vägen får vi ge varandra det bästa vi har – och ibland de sämsta, det svåraste, det tyngsta – för livet är en växelverkan mellan att ge och få, vara svag och vara stark, hjälpa och bli hjälpt, förlåtas och förlåta. Livet är händer som möts, kyssar som kysses, blommor som ges och tas emot.

Himmelriket, lite redan på jorden i kärleksgärningar – väntar oss med Jesus på den eviga vägen. Jag tror där finns blommor, av alla slag. Och ingen är allergisk. Ingen förtalar någon, dörrarna till våra hus är öppna och vi kan sitta och småprata med fåglarna som besöker våra bord och tar del av det nybakade brödet.