Framtidens osäkerhet tynger invandraren som ansöker om uppehållstillstånd och frågan “tänk om” ställs ofta
Diakoniarbetarna behövs för att hjälpa dem som faller genom samhällets skyddsnät. I oss finns en otrolig källa av kunskap. Den är vårdande, social, själavårdande och till en del liturgisk. Det som vi inte vet, tar vi reda på. Vi finns till där nöden är tyst och dold. Det finns en nöd och oro bland invandrare i Finland. Den är ständig. Men ändå förundras jag varje gång över många invandrares tappra och positiva attityd. Attityden, tron och bönen spelar en viktig roll i deras orkande. Det ger dem uthållighet att kämpa och att varje dag försöka. Om och om igen. Det inspirerar mig otroligt mycket!
Regeringen har infört ett antal förändringar och förslag som påverkar invandrares rättigheter och möjligheter. En förändring är strängare regler när det gäller uppehållstillstånd och integration. Många invandrare, särskilt med B-tillstånd, upplever osäkerhet angående sin framtid i Finland. De känner en ständig oro för om deras ansökan om förnyat uppehållstillstånd kommer att godkännas, och om de kommer att få möjlighet att stanna längre i landet eller få permanent uppehållstillstånd. Många gånger är situationen väldigt svår och risken är stor att ansökan inte godkänns. För invandrare kan det vara svårt att få jobb, särskilt om de inte har goda språkkunskaper eller kvalifikationer som är erkända i Finland. Oftast vill de verkligen jobba och skulle gärna ta emot nästan vilket jobb som helst.
Den senaste tiden har jag hjälpt flera att ansöka om förnyat uppehållstillstånd. Det är ett arbete som kräver tid, koncentration och noggrannhet. Migrationsverkets hemsidor kan vara en djungel. Att hitta den rätta blanketten är svårt eftersom situationer är så olika. Det behövs bilagor, bevis och kopior. Det känns som en stor ära att få hjälpa med en så viktig sak. Samtidigt är det även känslofyllt och en aning skrämmande. Har jag förstått allt rätt, är det något jag missat funderar jag ofta. Framtidens osäkerhet tynger den som ansöker och frågan “tänk om” ställs ofta. Hittills har ansökningarna godkänts. Det har varit en så stor lättnad och en glädje.
Samtalen med personerna blir oftast djupa och själavårdande medan vi jobbar med ansökningarna. Ibland föds en religionsdialog och i bästa fall lär vi av varandra hur vi ser på tro och vår andlighet. När livserfarenheter och tankar möter varandra kan man få ett nytt perspektiv på livet. Genom att bemöta andra ökar vi förståelsen. Om vi förstår den andras sätt att tänka, så har vi lättare att acceptera varandra.
