Missbrukare ska inte lämnas ensamma i stormen

Förra veckans snöstorm fick mig att tänka på den inre kampen och kaoset som missbrukarna bär ensam på. Jag kommer speciellt ihåg en ung användare som rustade sig upp för den inre och yttre kampen mot abstinensbesvär med att förbereda sig. Hen visste att det kommer att bli en kamp, för hen hade varit där tidigare. Personen kom en dag för att träffa mig för att få hjälp med att skaffa mat, dricka och nödvändigheter för avvänjingstiden. Hen berättade att det kommer att bli jobbigt, men var fullt motiverad att göra det.

Den här gången skulle hen lyckas med det. Hen var taggad. Vi pratade länge och väl hur de följande veckor skulle se ut. En psykiskt och fysiskt svår tid var på kommande. Vi gjorde upp en plan tillsammans. Hen skrev in mitt telefonnummer och så skrev vi upp ett dagsschema. Vi planerade även vad hen skulle köpa från butiken. Vi laddade telefontid och skrev in jourens och kriscentralens telefonnummer.

Personen klarade sig den första tiden riktigt bra, men med tiden började svårigheterna. Det var inte svårt att komma in till tjänsterna men att få tillräckligt med stöd verkade vara problemet. Personen hade inte ett socialt nätverk eller några stödpersoner. Hen var i en svag ställning för krafterna att söka om hjälp var minimala. Hen orkade inte kämpa för sina rättigheter.

Ett problem ledde till ett annat och det slutade med att hen började använda igen. Personen var inte ensam om problemet. Hen är inte den enda som hamnat på nytt i ovädret. I samtal har jag hört att man upplever att ens hälsotillstånd blir ignorerat på grund av att man använt droger. Många upplever orättvisor och att man blir för evigt stämplad till användare även om man bara prövat en gång.

Under min tid som diakon har jag fått alltför ofta fått sorgebud av missbrukares närmaste. I samtalen tackar de ofta om den stöd som diakonin har gett till personen. Det känns vemodigt då man i samtalen fått höra om deras inre storm som de gått genom, ensam. Den yttre kampen om känslan av orättvisa och långa blickar i korridorer känns värre, för det är något som man borde kunna ändra på.

Bakom beroendepersonligheterna kan man ibland se en glimt av en fin och underbar person som drömmer om ett balanserat liv. Jag har också fått följa med några som lyckats komma vidare och idag får leva ett fullt liv som studerande eller som erfarenenhetsexperter. De sprudlar av glädje och entusiasm. De har fått en ny chans till liv. Det ger hopp för ibland kan det värsta snöstormen och oväder leda till något otroligt vackert.