Vår minsta/största gemensamma nämnare

”Har ni möjlighet att komma i morgon kl. 10?” frågade studioteknikern, som lät ung på rösten. Jag kommer inte ihåg om eller när någon niat mig förut. Jag blir nyfiken. Han kanske niar alla som han har att göra med? För säkerhets skull, liksom? Kanske han antar att jag måste ha en ärevördig ålder, eftersom jag ska spela in radioandakter? Kanske han är osäker på min titel – många vet inte vad en stiftsdekan eller ett domkapitel är. Jag kan förstå att det låter som något man gör klokt i att nia, vad det än är. Men hur nyfiken jag än är förstår jag att jag inte kan fråga.

Tröjan jag har på mig har jag köpt på lopptorg. Eller ja, snarare fått. Jag hade bestämt mig för att köpa den, när jag såg att en söm gått upp i nacken och jag lämnade den till kassörskan. ”Synd”, sa jag, ”det skulle lätt gå att laga med några stygn.” Kassörskan tittade fundersamt på mig. ”Ja, alltså, jag kommer att slänga den i soporna, så om du vill ha den, så kan du få den.” Jag tackade så varmt och sydde den med några stygn i nacken och ärmen. Nu är det en av mina käraste tröjor. Den är apelsingul.

Jag kommer ihåg en kollega, en vän, som hörde att jag hade pratat med Uleåborgsbiskopen i ett ärende. ”Du niade väl honom?” frågade hen, med ett inslag av panik i rösten. ”Tänk att du drack kaffe med en biskop!”

I Uleåborgs stift har man tagit fram en strategi som utgår från diakonin, d.v.s. den hjälp och det stöd som kyrkan kan ge den som är hjälplös och utsatt. Jag bad min kollega Juha Rauhala berätta om deras process när vi skulle starta vår, i Borgå stift. Juha berättade att de frågor han föreslagit för sin biskop, Jukka Keskitalo, att man kunde arbeta utifrån var: ”När har jag behövt hjälp? När har jag känt mig utsatt, och vem eller vad hjälpte då?”

Jag tror inte att det finns någon, i någon position i kyrkan, som inte vet vad det är att bära en börda. Alla biskopar, ärkebiskopen, alla direktorer på Kyrkostyrelsen, alla stiftsdekaner och kyrkoherdar, chefer och ordföranden, har anförtrotts något för att de burit något. Alla vet något om vad nöd är, vad gråt är, vad förtvivlan är. De har sett det i människors ögon, de har suttit bredvid med ingenting att ge utom sin närvaro och sina böner. De har ropat till Gud för människornas skull, för kyrkans skull.

En ledare som är förtroendet värd gör det, och det syns i blicken, det hörs på rösten. Därför kan jag uppleva att det är lätt att närma sig kyrkans ledare. Jag litar på det goda i deras hjärtan. Jag litar på att de kan och vill möta en annan, vem det än må vara och vilka omständigheterna än är. Också i den här apelsingula, lappade tröjan skulle jag kunna dricka kaffe med någon av biskoparna.

Om man vill nia någon, så skulle anledningen kunna vara det – att det finns en vilja att möta en annan och bära en annan, och det är vackert. Inte det att titeln låter storslagen, eller för insigniernas skull, eller för att man bär en ämbetsskjorta. Men hur vi än tänker det, låt oss inte skapa ett avstånd oss emellan, hur mycket vi än uppskattar och högaktar varandra.

Vem som helst kan bära en annan, och vi gör det alla, på våra olika sätt. Kanske det är vår minsta gemensamma nämnare, när Jesus säger: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så ska ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt, och min börda är lätt.”

Minsta och största.